BY AFT

Johan kommer hem. Måste, måste, måste, försöka göra något åt blommorna. Speciellt blomman i köksfönstret. Det är någon sorts murgröneaktig sak med en massa små blad. Eller var. Nu är det mer modern konst. Två bruna spröt i en kruka. Sökte på internet för att vara säker på att få fram stadens alla florister. Det var tre stycken. Rusar ned från jobbet för att hinna besöka samtliga av dem innan stängning. Chansar och börjar med den största. Smyger runt bland bladverken och spanar efter en likvärdig växt med förhoppning om att ifall jag bara hittar en likadan som den jag avlivat så kanske det inte ens kommer att märkas att den är utbytt? Verkar dock lite tomt på murgrönefronten. Ser faktiskt inte en enda kruka som tycks innehålla något i den stilen. Jagar rätt på en anställd som syrligt upplyser mig om att det inte är säsong för murgröna men att jag kan återkomma till hösten. Inte säsong? Det är en inneväxt. Hur kan det inte vara säsong? Och vadå återkomma till hösten? Förstår han inte att det är kris. Nu. Om jag verkligen ville ha en krukväxt till hösten så skulle jag ju givetvis inte leta efter den nu. Så hängiven är jag inte. Dessutom hade jag inte planerat att ha ihjäl några blommor. Det bara blev så och nu när jag försöker vara en god samarit och synda mina brott så möts jag av kalla handen. Blir så ställd att jag inte ens börjar planera en hämnd mot biträdet utan skyndar vidare till nästa ställe där jag upplyses om att de minsann endast säljer snittblommor. Eh, jaha. Snittblommor. Bara. Tack så mycket. Och värst av allt så har mitt sista hopp hunnit stänga för dagen. Utan en tanke på mina bekymmer. Så egoistisk av dem. Blir så upprörd att jag funderar på att inte gå dit imorgon bara för att. Men det kan jag ju inte. Jag måste ju hitta den förbannade murgrönan. Åtminstone den. Det är ju den som är mest illa däran. Snälla, snälla, snälla. Om jag får tag i en sådan så lovar jag att aldrig mer missköta en växt. Aldrig. Jag svär.

2006-05-27 @ C/O LÄGENHETEN

Snart kommer Johan hem. Det innebär i praktiken inte bara det faktum att staden återser en av sina medborgare. Eller tre av dem om man ska vara korrekt. Han åkte ju inte iväg ensam. Det innebär att jag måste flytta ut för att bereda plats åt lägenhetens rättmätige ägare. Jag får lite ångest. Tiden går alldeles för snabbt. Och det är så mycket som jag borde ha gjort. Hållt fina middagsbjudningar t.ex. I rena paniken styrde jag upp en middag med Annica och Annelie. Fast så fin blev den inte. Det blev mer budgetklass. Pasta med pastasås. Samt en liten sallad. Men det var trevligt om än inte storslaget. Sällskapet var det ju åtminstone inget fel på.

2006-05-23 @ C/O LÄGENHETEN

Vaknar upp med gårdagens mascara på kinden och drar mig till minnes att jag besökte personalfesten under gårdagen. Summerar kvällen och beslutar mig för att det var en riktigt trevlig tillställning även om jag valde att lämna den tidigt. Känner efter lite och kommer fram till att det var bra att jag lämnade tidigt. På så sätt har jag ju sparat en massa pengar som jag annars lagt ut på inträde eller drinkar. Sträcker mig belåten efter handväskan som står på golvet bredvid sängen. Börjar leta runt efter min plånbok. Får inte tag på den.

Fortsätter att gräva. Grips sakta av panik. Häller ut iPod, tuggummi, nycklar, hårsnoddar, mobil, kajalpennor, näsdukar, läppglans, pocketböcker, handkräm och popcorn på nattygsbordet. Slänger mig kallsvettig ut i hallen och gräver i jackfickan. Anordnar därefter skallgång och genomsöker systematiskt alla ytor i lägenheten utan resultat. Är nu helt panikslagen med lätt hjärtklappning. Ser för min inre syn hur jag lämnade väskan i soffan för att gå till baren. Går från skärrad till arg på ett ögonblick. Kan man inte ens lita på sina kollegor? Jag jobbar ju på samma arbetsplats som dem. De borde veta bättre än att sno en arbetskamrat. De om några vet ju hur lite jag tjänar. Det är ju liksom inte ens värt ansträngningen att stjäla från mig. Ilskan planar ut i rädsla. Det fanns ju faktiskt lite pengar där. Och Visakortet. Plus en massa rabattkuponger. För att inte tala om allt med personligt värde som foton och sånt. Lyckas darrande ringa hem. Mamma kommer över och scannar rummen men av plånboken syns inte ett spår.

Åker till den hyrda lokalen och letar på marken. Kan ju förhoppningsvis i bästa fall vara så att jag tappat den utomhus. Provar t.o.m. lyckan i en kontainer. Inte för att jag kan komma på varför jag dumpat något i den. Ingen utdelning på festplatsen. Skulle gärna ha ringt min chef för att höra om jag kunde få komma in i lokalen och leta men jag har inte hans nummer. Dessutom känns det lite väl klumpigt även för mig att tappa något ur en stängd väska i nykert tillstånd. Hamnar istället på Polisstationen och får anmäla en stöld.

Vacklar ut i chocktillstånd och får skjuts av mamma tillbaka till lägenheten. Pustar ut en stund på sängen och försöker samla mig. Lyfter den nu tömda väskan från golvet och kastar in den längst ned i garderoben. Viker ihop lite kläder som jag provat innan jag gick ut och lägger dem på garderobshyllan. Får syn på något svart i ögonvrån. Tar en närmare titt. Och ser min plånbok ligga slängd mellan två kjolar. Minns plötsligt hur jag i sista sekund bestämde mig för att lämna den hemma i förebyggande syfte. Skrattar högt för mig själv och ringer upp mamma igen. Hon insisterar på att jag ska meddela polisen att det påstodda stöldgodset är återfunnet. Finner mig kort därefter stå utanför den stängda dörren till polisstationen och stamma in i deras porttelefon att de kan riva min anmälan. Rusar sedan därifrån utan vidare förklaring och bäddar ned mig i sängen i lägenheten. Kanske kan jag somna om och inbilla mig att jag drömt allt? Snälla?

2006-05-21 @ C/O LÄGENHETEN

Låg på soffan och tuggade tuggummi när Stefan ringde från jobbet. Han frågade om vad jag gjorde och undrade om han kunde komma förbi en sväng efter han slutat. Sure, svarade jag och idislade vidare på mitt Extra White, jag gör ingenting. Korrigering, jag gjorde ingenting. Efter samtalet kastade jag upp ur soffan för att piffa upp lägenheten lite. Med piffa upp menas vika ihop kringströdda kläder, ta itu med berget av disk, dammsuga alla hörn som jag aldrig brytt mig om tidigare, torka rent alla plana ytor, vattna blommorna, bädda sängen och andra småsaker. Hade jag bara haft tid skulle jag givetvis rengjort ugnen, rensat avloppen, tvättat fönstren, skrubbat handfaten. Det var nästan så att jag önskade att jag haft en trädgård så att jag kunde klippt gräset, målat staketet och planterat några buskar. Men bara nästan. Och ändå hör jag till min förvåning mig själv utbrista: Ja, du får ursäkta röran jag har inte hunnit städa riktigt! när jag tar emot Stefan i dörren samtidigt som jag frågar mig själv; Hur tänkte jag nu? Vad menar jag med riktigt?

2006-05-15 @ C/O LÄGENHETEN

Gick till frisören med höga förväntningar och drömmar en kort page. Som framhäver käkbenen.
Tänk Nicole Richie. Kom ut från frisören med en kort page. Den framhäver kindbenen.
Eller snarare det faktum att jag tycks sakna sådana. Tänk mätt hamster.

2006-05-04 @ C/O LÄGENHETEN