BY AFT

Caroline slutade högstadiet och som tradtionen bjuder anordnades en avslutningsbal för de blivande gymnasisterna. Jag, Jennie och våra respektive mammor var där för att föreviga de uppklädda femtonåringarna utanför skolan. De var så fina, killarna i kostym med slips som någon snäll familjemedlem hjälpt dem knyta och tjejerna i pastellfärgade långklänningar och avancerade blomsterprydda håruppsättningar. Och de var så unga. Såå unga. De fick oss att känna oss uråldriga. Det var år sedan våran bal arrangerades i skolans rasthall. Sex hela år sedan vi intog en sista måltid i matsalen tillsammans med våra klasskamrater.

Även om åren gått var själva upplägget på balen det samma. Rostbiff och coverband. Ospetsad bål och förväntan. Bugg och servitörer från årskurs åtta. Skillnaden låg i klänningarna. På min tid hyrdes klänningar, modell gräddbakelse i tunga mörka färger. Stora kjolar vida nog att rymma en skolklass, puffiga ärmar och långa handskar i satin var melodin ett decennium tillbaka. Som barn av åttiotalet var vi klädda därefter. Smaklöst. Nittotalisterna däremot hade hemsydda kreationer, lätt figursydda i champagne, ljust rosa och vårgrönt. Vackert och avundsvärt. Som färdigt för röda mattan. På min bal var ingen färdig för en premiär, förutsatt att den inte ägt rum 1983, och allra minst jag.

Jag var enligt åskådarna redo att besöka en likvaka. Snart sexton år fyllda hyste jag av en stark avsky för konformism och färgade rebelliskt mitt korta hår korpsvart lagom till skolavslutningen. Istället för att göra som de andra tjejerna och lägga sexhundra av mina surt förvärvade slantar på en hyrd klänning lånade jag en svart tubtop i lycra samt en syrénfärgad sidenkjol av två vänner och målade tjocka sträck av kajal runt ögonen. Jag chockade nära på livet av mina klasskamraters mor- och farmödrar. Det viskades om hur osmakligt klädd jag var och frågan ställdes om jag trodde jag befann mig på en begravning? Men jag vinglade rakryggad fram med billiga platåskor och kände mig som den fulaste niondeklassaren i landet.

2006-06-14 @ HÖGSTADIESKOLAN

Parken är fylld med folk. Överallt ser man buktter med rosor. Solen skiner delvis. Stämningen är på topp. Alla är glada. Jag och Annelie har träffats för att se hennes lillasyster ta studenten. En fin stund. För Annette. För oss blir det mer en påminnelse om att det gått ännu ett år sedan vi själva gick ut gymnasiet. Ah. Det var underbart. Solen värmde och gräset var grönt. Förväntningarna var höga på vad som väntade efter tolv år av studier. Eller nej. Det var så det inte var. Det var en efterhandskonstruktion. Jag borde ha sett den horribla avslutningen komma, tolkat de tydliga tecknen men nej. Jag var alldeles för exalterad.

Det är svårt att matcha drömmar med verklighet. I mina drömmar hade jag den perfekta studentklädseln. Jag såg framför mig ett par vita sandaletter med lite bredare vristrem och klack. Till det skulle jag ha en vit klänning. En kortare men ändå smakfull modell, en sådan som slutar alldeles ovanför knäna. Lite vidd i kjolen och tubliv upptil. Givetvis skulle jag vara lätt solbränd och vara naturligt sminkad i brunt och guld med mitt ljusbruna hår omsorgsfullt lockat. Alla skulle vara på gott humör och dagen skulle flyta friktionsfritt.

Någonstans gick det snett. Det började med att jag inte hittade något att ha på mig. Trots att jag letade från Göteborg i söder till Östersund i norr. Överallt var det slutsålt. Detta beskyllde jag på tre faktorer. 1/ Alldeles för många har alt. tror sig ha storlek 36 i skor. 2/ Alla människor har tydligen 36/S i kläder? 3/ Vitt är alldeles för populärt i avslutningstider. Eftersom utsikten att gå naken inte kändes helt tilltalande, skulle se konstigt ut på bild, fick jag sänka kraven. För att sedan slopa kraven. I slutändan blev det en kort vit linnekjol i en storlek mindre än önskat. En vit holkärmad top med silverfärgade fjärilar. Samt ballerinasskor och liten handväska i en ljus nyans av silver. Besvikelse var ordet. Men hey, det var vitt. Att låga skor, kläder med tryck och storlek 34 är helt okaraktäristiskt för mig kom i andra hand.

Kvällen innan studenten hade min klass lyckats samlas för att grilla. Kvällen slutade, hm, tveksamt och mycket sent. Så jag försov mig. Och kom sent till champagnefrukosten. Kunde trösta mig med att jag inte var sist. Men det var nog den enda trösten. Det hade regnat under natten. Och det försatte regna så frukosten åts av förklarliga skäl inte ute så som vi planerat. Dessutom hade mina studsiga lockar som jag hade när jag lämnade mina föräldrars hus vid ankomsten till Fredrik, vars hus vi skulle samlas i, förvandlats till lustiga vågor i håret. Det räckte med den lilla biten mellan bilen och bron för att inse att det inom en timma från nu skulle vara adjö med sprayat hår och make up. Men det var bara att bita ihop. Tröstäta lite chokladdoppade jordgubbar innan det var dags att åka till skolan i vår vagn. Förvisso ambitiöst björkrispyntad men utan tak.

Efter det var det bara att ge upp. Vad det gällde en vacker dag och ett vackert studentfoto vill säga. I övrigt gav vi allt. Högsta skriket vinner. Och vi skrek och sjöng. Vi var bara tolv stycken men vi tog i så det räckte för det dubbla. Viftade med plakat och bytte rosor och små presenter. Poserade för kameror och log trots den grå himlen. Det sägs att efter regn kommer solsken. Det gjorde det inte den dagen. Men vi var fria.

2006-06-09 @ STADSPARKEN