BY AFT

Står ensam och väntar på tunnelbanan i ballerinaskor och liten A-linjeformad dräktjacka. Ser troligen ut som ett vilset barn. Klockan är snart sex och perrongen är fylld med människor. Sneglar på klockan och hoppas att alla inte ska åka samma väg som jag. Det känns stort. För mig. En utomstående åskådare skulle nog inte ana vilken bedrift detta är. Jag anstränger mig verkligen för att se blasé ut. Som om det här är något jag gör varje dag. Men det är det inte. Det här är första gången jag åker tunnelbana själv. I fickan har jag en liten lapp med texten: ” T-CENTR. – BLÅ LINJE – MOT AKALLA – (T-CENTR. – RÅDHUS – FRIDHEMSPLAN – STADSHAGEN – VÄSTRA SKOGEN – SOLNA C) – RESTID CA 9 MIN. – GÅ INGENSTANS – BLIR HÄMTAD ” Skulle hemskt gärna vilja plocka upp den och kika lite på den. Bara för att vara säker på vart jag är på väg. Men jag är rädd att det får mig att se ut som en utböling. Och utbölingar blir rånade. Det är inpräntat hemifrån. Griper istället ett hårdare tag om handväskan och gäspar stort. Bara för att visa att jag minsann åker tunnelbana så ofta att det tråkar ut mig. Gäspar en gång till inför folksamlingen till vänster. Ifall de missade den första gäspningen.

Skrapar med tåspetsen i golvet. Sex minuter kvar. Ändå susar ett tåg in och stannar till. Jag hinner inte se vad som står på den. Panik. Tänk om det är den och jag missar den? Eller ännu värre. Tänk om det inte är den och jag kliver på den. Och sedan hamnar jag i en okänd förort? Och kommer inte därifrån? Inte kan jag fråga någon runt omkring mig heller. De har liksom redan hastat iväg. Dörrarna stängs. Jaha. Då har det tåget gått. Nu står jag i princip ensam kvar bortsett från en underlig man några meter ifrån. Vet inte vad som är värst? Att stå med tiotals främlingar som samtliga kan vara en potentiell rånare? Eller stå utan vittnen? Med någon som kan vara en potentiell våldsman? Blir så nervös att jag nära kastar mig i famnen av lycka på ett par som sätter sig ned på bänken bredvid. Nu har jag åtminstone vittnen till det eventuella dådet. Känner mig tacksam.

Gungar med benen och tittar på klockan. Någon minut kvar. Det märks. Nu strömmar det till ytterligare några passagerare. Och några till. Man får hoppas att vagnarna är relativt tomma annars har jag ingen aning om hur alla ska få plats. Alla får inte plats. Det märker jag när jag trycker mig in mellan dörrarna. Eller rättare sagt. De får plats. Men det är nätt och jämt. Jag i gången och vet knappt vart jag själv börjar och någon annan slutar. Det är väldigt hårfint det där. Får lust att ta fram minnesnoteringen. I terapisyfte. För att lugna mig. Men jag kan inte röra armarna. Rabblar upp den i huvudet istället: ” T-CENTR. – BLÅ LINJE – MOT AKALLA – (T-CENTR. – RÅDHUS – FRIDHEMSPLAN – STADSHAGEN – VÄSTRA SKOGEN – SOLNA C) – RESTID CA 9 MIN. – GÅ INGENSTANS – BLIR HÄMTAD ” medan jag försöker se ut som om jag tänker på hur van jag är att trängas.

Är rädd att jag inte ska kunna kliva av när vi väl är framme vid min station. Det är knappt så att jag kan andas så hur ska det vara möjligt att ta sig ur? Verkar dock bara vara jag som oroar mig för detta. Alla andra läser tidningar, pratar i telefon, granskar uppsatser och lyssnar på musik i sina mp3-spelare. Fast det kan ju vara så att de är bättre på att spela teater än mig? Lägger ändå en mental notering att införskaffa en tidning att förstrött ögna igenom nästa gång jag åker tunnelbanan. Fast det kanske inte är en så god idé. Då blir jag nog bara åksjuk och missar med all säkerhet min station. Till min stora överraskning är all oro obefogad. Blir varken rånad eller strandsatt på okänd ort. Kommer fram i samma skick som jag åkte. Lätt neurotisk med andra ord.

2006-08-31 @ BLÅ LINJEN / STOCKHOLM

Org. Titel: Pirates of the Caribbean – Dead Man’s Chest
Premiär: 2006
Längd: 2h 30min
Genre: Äventyr / Komedi
Skådespelare (bl.a.): Johnny Depp, Orlando Bloom, Keira Knightley och Stellan Skarsgård

Biosällskap: Tomas
Tilltugg: Cola Light
Kommentar från omgivningen: ”Va? Har ni inte sett den förut? Har ni ingen biograf hemma?” //Denise

Johnny Depp är tillbaka som Kapten Jack Sparrow och han gör det med bravur, filmens två andra huvudrollsinnehavare Orlando Bloom (Will Turner) samt Keira Knightley (Elizabeth Swann) presterar bra men imponerar inte utöver det vanliga. Denna andra del i triologin känns lite mörkare än dess föregångare, detta ska dock inte ses som en nackdel, filmen har ett högt tempo från första stund och manuset känns härligt oförutsägbart. Miljöerna och sceneriet är spännande och exotiskt, man har heller inte hållit igen på specialeffekterna utan frossar rent av i dem. Men  ”Död Mans Kista” är nästan två och en halv timmes rent nöje.

Betyg:

2006-08-30 @ SF SERGEL / STOCKHOLM

Motiv: Leopardballerina + Latte
Var: Frukostbuffén på Bentleys
När: 08:34
Varför: I väntan på Tomas..

Kamera: Nokia 6111

2006-08-29 @ BENTLEYS HOTELL / STOCKHOLM

Aldrig någonsin har jag känt mig mer malplacerad. Hundratals människor rusar runt omkring mig likt skenande antiloper på flykt från en flock lejon. Men jag befinner mig inte på savannen. Jag står mitt på Centralen. Eller kanske inte mitt på men någonstans mitt i röran. För rörigt är det. Och för en ovan lantis som jag själv är det rent ångestframkallande. Hur jag än står så är jag och min 15liters resväska ivägen. Försöker balansera den på tårna för att ta mindre plats. Och undrar inte bara vad jag gör här? Utan hur jag ska överleva?

Det är måndag morgon och huvudstaden kommer vara mitt hem fram till fredag eftermiddag. Det är inte självvalt. Det är tvång. Jag och Tomas, min kollega, har blivit nedkallade till huvudkontoret för att utbildas lite och träffa medarbetare samt överordnade i deras naturliga habitat. Så efter en timmes flygresa har vi hamnat på T-Centralen. Jag har under vägledning från Tomas köpt ett häfte biljetter av en spärrvakt på väg ned till tunnelbanan som ska ta oss till Östermalm. Blev alldeles konfys av grindarna och gick rakt in i ett ställ med Metro. Turligt nog så har Tomas varit här tidigare. Annars hade det nog varit tufft. Två tama kor mitt i storstadsdjungeln.

Jag fasar rulltrappan. Folk ser ut att ha så fruktansvärt bråttom. Jag har redan orsakt trafikkaos genom att ställa mig på tvären drygt tre meter framför den. Bakom mig frustade karriärkvinnor och män med portföljer av irritation medan jag lugnt genomsökte min handväska efter tuggummi. Inte hade jag någon aning om att det var för dem helt otänkbart att passera bredvid mig. Om någon bara informerat mig så skulle jag givetvis flyttat mig. Istället står de där i en arg kö av ohöljd ambition och förbereder sig på att bli försenade.

När jag väl kommit till insikt med mitt misstag kastar de sig fram men tar sig ändå tid att kasta mig onda ögat, själv kastar jag mig av misstag rakt in i en grupp turister. Och faller handlöst över min Samsonite. Tomas välbekanta ansikte dyker upp i vimlet och vi beger oss mot rulltrappan. Där jag genast gör fel igen. Ställer mig på vänster sida. Alla med vana och förnuft vet att den sidan är till för omkörning. Det vet inte jag. Kan bero på att jag saknar körkort? Så återigen stoppar jag upp flödet av stressade stockholmare. Tomas får nära på dra mig med våld åt höger för att jag inte ska bli nedtrampad av tio par loafers. Och då har vi inte ens klivit på tunnelbanan. Om jag bara lär mig följa strömmen. Om jag bara kunde gå i raskare takt. Om jag bara inte hade min otympliga väska. Om jag bara varit här tidigare. Om jag bara. Om jag bara. Om jag bara fick åka hem.

2006-08-28 @ CENTRALEN / STOCKHOLM

Det är grått ute. Sådär olustigt grått. Molnen ser liksom tunga ut som om de bara väntar på att få släppa ned ett skyfall över huvudet på en när man kliver ut genom dörren. Känner mig lite tveksam till att gå från Lindas lägenhet till Sjukhuset. Även om det enligt Linda är tio minuters gångväg. Max femton. Kanske lite mer eftersom jag har min väska med x antal kilo packning? Men inte mer än tjugo minuter. Absolut inte. Och det duggregnar bara ute. Till en början. Sedan trillar dropparna tätare. Så jag släpar en sportbag och vadar i full fart fram. Bara för att sedan inse att bussen är försenad. Och att de andra resenärerna kommit tidigt. Och fyllt busskuren. Så att jag får stå och vänta under bar himmel. Med mascara rinnandes ned till fotknölarna. Egen notering: Ballerinaskor är icke kompatibla med en syndaflod. Inte min mascara heller.

2006-08-25 @ SJUKHUSET / UMEÅ