BY AFT

W skickade ett MMS från sin utekväll på Valvet. Själv satt jag på hotellrummet och zappade mellan SVT1, SVT2 och TV4. Men det var ju trevligt att han har trevligt. Av inspelningen att döma gick jag inte miste om så mycket. Dessutom sitter de ju ute i ödemarken och dricker öl. Vem har inte gjort det tidigare i sitt liv? Suttit ute i ödemarken och ugglat alltså. Inte druckit öl. Själv har jag minsann intagit min lunch på Sandys. Hah. Och scannat utbudet på Oasis. Och promenerat igenom NK. Och inspekterat Södermalm. Hah. Det är mer än vad de har gjort. Men om jag varit hemma hade jag kunnat äta ciabatta till frukost. Och gått en sväng på Kappahl. Och fikat med någon på Lilla Caféet. Och välja en outfit innan utgång. Och träffat folk jag känner när man väl kommit ut. Och veta precis vad som händer varenda minut av dagen av ren vana. Vad är väl ändå en lördag hemma? Den kan ju vara urtrist och tråkig och – och alldeles alldeles underbar.

2006-09-30 @ ALEXANDRA HOTELL / STOCKHOLM

Org. Titel: Over the Hedge
Premiär: 2006
Längd: 1h 20min
Genre: Animering / Komedi
Skådespelare (bl.a.): Bruce Willis (röst), William Shatner (röst) och Nick Nolte (röst)

Biosällskap: Tomas
Tilltugg: Varma Chips
Kommentar från omgivningen: ?Tecknat?! Stackars Tomas! Ville han verkligen se den?? //Mamma

På Andra Sidan Häcken kommer från Dream Works som tidigare skapat succéer som Shrek, Shark Tale och Madagaskar. Liksom tidigare animationer så handlar denna om djur, lite tveksamt dock om man kan betrakta karaktärerna i Shrek som detta, en udda samling smådjur vars mål är att samla mat för vintern. Det är lättsamt och roligt men inte mycket mer än så. Iefterhand kan jag konstatera att jag lika gärna kunnat hyra DVD:n.

Betyg:

2006-09-29 @ SF SÖDERMALM / STOCKHOLM

Jag arbetar på IT. Utöver mig är det bara killar. Och de kan det där med matställen. De kan IT också, men vid tolvtiden på förmiddagen känns inte det särskilt relevant. Om inte de visat vägen till lunch hade det nog inte blivit någon mat för mig. För det är ständigt nya restauranger. Olika kök och olika menyer varje dag. Och idag bar det av till annan ort. Eller en annan stadsdel. Hela avdelningen slöt upp och begav sig med buss för att äta på ett café med siffror i namnet. Var helt förvirrad när jag kom tillbaka. En utflykt mitt i arbetsdagen. Det är jag inte van.

X: Är tjejerna snälla?
Adina | STHLM: Öh, vilka tjejer?
X: Ha ha, de du var ute och åt med :)
Adina | STHLM: Alltså, jag jobbar inte med tjejer.. Det är bara killar på min avdelning..
X: Va? Var du ut och åt med sju killar?
Adina | STHLM: Öh, eh, ja! Vem skulle jag annars äta med?
X: Kan du inte gå själv? Går du alltid med de?
Adina | STHLM: Själv! Då skulle jag ju aldrig komma tillbaka, då hade jag varit vilse för länge sedan..
X: Men hur ser inte det ut?
Adina | STHLM: Vad ser ut?
X: Att du är ute med bara killar!
Adina | STHLM: Det ser väl trevligt ut kanske?
X: Men med bara killar! Det ser ju oanständigt ut! Vad ska folk tro?

Ja, vad ska folk tro? Att vi lever på tjugohundratalet kanske? Även om somliga verkar leva i den illusionen att vi lever på artonhundratjugotalet. Oanständigt? Vad tror han att jag gjorde? Beställde in mat tillsammans med mitt sällskap och sedan sprang iväg under förevändningen att jag behövde pudra näsan? För att istället kasta av mig ytterkläderna och byta om till Bunnydräkt? Och kasta mig ned i en tårta av kartong? Som rullas ut till vårt bord i samband med maten? Så att jag ska kunna hoppa upp ur den och dansa på bordet? Sjungandes Lady Marmalade? Liksom ”Deserten är serverad!”? Vad tror han att jag är nere för att utföra för typ av jobb?

2006-09-28 @ HUVUDKONTORET / STOCKHOLM

Org. Titel: Thank You For Smoking
Premiär: 2006
Längd: 1h 32min
Genre: Komedi
Skådespelare (bl.a.): Aaron Eckhart, Katie Holmes och William H. Macy

Biosällskap: Tomas
Tilltugg: Lösviktsgodis
Kommentar från omgivningen: ” Är det en dokumentär ? ”

Underhållande med Aaron Eckhart i huvudrollen som tobakslobbyisten Nick Naylor vars arbete är att få tobaksindustrin att framstå i god dager. Knappast världens lättaste yrke men Nick besitter verkligen förmågan att prata sig ur en tuff situation. Politisktinkorrekt och Aarons rollfigur tycks i sin yrke helt sakna samvete där han argumenterar för att öka intäkterna till tobakensindustrin. Var tveksam till en början men ångrar inte filmvalet, Thank You For Smoking är klart sevärd.

Betyg:

2006-09-27 @ SF SÖDERMALM / STOCKHOLM

Orientering har aldrig varit min grej. Mitt lokalsinne är inte lokaliserat i mitt huvud. Det måste vara lokaliserat hos någon annan. Jag har då aldrig märkt av att jag besitter något. Värst var den gången i sjuan när vi hade orientering på idrotten och jag och Johanna förvirrade oss så mycket i skogen att vi trodde vi hamnat utanför kartan. Ärligt talat trodde vi att vi hamnat i Norge. På allvar. Och att en man tvåhundra meter bort var en norsk soldat som vaktade gränsen. Vi blev så nervösa att vi var tvungen att ta skydd bakom en gran. Vi ville ju inte bli nedsjutna på utländsk territorium. En timma efter lektionensslut var vi fortfarande borta. Klassen övervägde att anorna skallgång. Det här var ju på tiden innan mobiltelefon var ett måste.

I städer hittar jag däremot utmärkt. Under förutsättningen att jag varit där tidigare. Fördelen med dem är att man kan orientera sig efter vanliga kedjor. T.ex. om det ligger ett Mc Donalds bredvid ett Wedins så vet jag att jag befinner mig tre meter ifrån ett Lindex vilket innebär att busstationen är fem minuter bort. Om det däremot ligger ett Stadium intill ett Mc Donalds så vet jag att det finns ett MQ alldeles om hörnet. Det fungerar klockrent. Alla vanliga kedjor finns i städer av den storlek att de kan kalla sig stad. I skogen däremot finns det ju bara tallar och granar och kanske en och annan myrstack. Och det är faktiskt omöjligt för mig att tänka i så långa banor att jag kopplar att tre granar i följd med en tall på höger sida innebär att jag är en myrstack ifrån att ta mig ut från grönområdet.

Stockholm däremot är mer än en stad. För mig som är van en mindre skala är Stockholm ett land. Minst. Så stort som det är. Det finns hundra upplagor av varje butik. Nu har jag ju visserligen varit här och rantat runt i en vecka alldeles nyligen men då bodde jag ju mitt på Drottninggatan. Det var bara att följa den ned så kom man till en massa affärer och upp igen så kom man till hotellet. Nu bor jag liksom på söder. Det är en helt annan världsdel med mina mått mätt. Nu måste jag lära om allt jag lärde mig förra gången. Ett Sandys och ett Seven Eleven betydde förut att jag nästan var hemma. Nu betyder det att jag kan köpa mig en sallad och dagens tidning om andan skulle falla på. Det betyder med andra ord inget alls i orienteringssyfte.

Fördelen med vår underbara huvudstad är ju just att den är stor som en liten nation. Det finns ju hundratals butiker att besöka. Min paroll i livet är ju just komsumera mera. Och med det här utbudet vägrar jag ju att låta min oförmåga att hitta rätt hindra mig. Inte en chans. Jag ska minsann besöka alla ställen som inte går att få tag i hemma. Zara. Scorett. Don Donna. Mango. Rizzo. Och ett eller annat H&M som säljer H&M Trend. Det finns nämligen inte i Norrland. Av la en kort visit i Stockholm förra året när jag hälsade på Fredrik i Uppsala. Men då var vi bara inne på LV, Gucci och Nathalie Schuterman. Det passar inte riktigt min plånbok som läget är nu. Egentligen vet jag inte när min ekonomi faktiskt skulle passa för någon typ av inköp? Troligen aldrig? Det klipskaste jag skulle kunna göra vore att åka tillbaka till söder. Låsa in mig på hotellrummet och typ ägna kvällen åt att läsa telefonkatalogen. Det är ju gratis. Fast i det här fallet är gratis inte gott. Det är otänkbart.

2006-09-26 @ SERGELSTORG / STOCKHOLM

Jag är omgiven av hundratals människor på väg någonstans. Bort och till och hem och från. Det är inte självvalt. Det är ett offer. För det är vad det är. Offrande av frihet. Och trygghet. Och säkerhet. Och förstånd. Jag är tillbaka i Stockholm och jag är här för att stanna. Åtminstone en vecka. Inklusive en helg. Plus två dagar till. Det ryser i mig. Men jag är förberedd. Jag vet hur man hanterar detta nu. Jag kan. Om jag vill.

Spatserar världsvant fram till spärrvakten med min rosa trolley och köper ett häfte biljetter. Hah. Tunnelbanan är väl ingen konst. Särskilt inte när man som jag åkt med den säkert tio gånger förut. Ja. Hela tio gånger. En svindlande hög summa. Det är nästan så att jag gäspar på riktigt när jag nappar åt mig en Metro på väg till rulltrappan. Rulltrappan. Vilken barnlek. Minsta småunge förstår ju vilken sida man ska hålla sig till. Vecklar uttråkat ut min tidning och läser lite för att få tiden att gå. Vad ska man annars göra? Det tar ju liksom flera minuter innan man kommit upp till markplanet igen. Faktiskt. Det är ju inte som att man aldrig har varit med om det här förut. Att titta på affischerna med reklam känns pasé. Sånt har man ju sett i sina dar. Dessutom är det bara lata människor som sitter ned och läser. Viktiga människor intar nyheterna i farten.

Jag faller riktigt bra in i stressen på centralen. Så bra att jag faktiskt tror att jag är stressad på allvar. Suckar och skakar på huvudet åt en grupp bestående av tre sävliga damer framför mig. Turister. De tror säkert att de ska bli rånade. Diskuterar förmodligen inbördes huruvida de ska gripa hårdare i handväskan. Och vilken sida de ska hålla sig till i rulltrappan. Amatörer. Själv kan jag minsann det här. Byter, utan att direkt fundera på det, fil och stegar upp för trappen med lätta steg och Metron under armen. Storstaden skrämmer mig inte längre. Jag är ett med asfalten. Känner mig lika given som en bilkö efter fem. Jag är redo att inta Östermalm.

2006-09-25 @ CENTRALSTATIONEN / STOCKHOLM

Linda har arrangerat en liten fest i sin nya lägenhet. Utöver henne själv står jag, Jennie och ett antal av Lindas kurskamrater på gästlistan. Jag har aldrig träffat en hel grupp okända studenter förut. Eller jo. På en korridorsfest i Umeå. Men det räknas inte. De var så många och så okända att jag inte fick något grepp om dem. Tror t.o.m. att jag gick hem tidigt med Linda och Johanna. Men nu är det annat. Nu är jag ju liksom fast hos Linda eftersom det är hos henne jag bor den här helgen. Jag kan inte rymma från dem. Hjälp. Kommer framstå som extremt obildad. Hos studenter går man nog inte hem om man jobbat sedan gymnasiet. Övar lite på hur jag ska presentera mig. Hur jag än gör låter det inte bra så jag skippar det och dricker ett glas vin. Om de bits så skvallrar jag för Linda.

En efter en droppar de in. Bara tjejer. Ungefär fem stycken? Samtliga ser så där storstadsbrudiga ut. Känner mig som en lantis. Hur jag än klär mig ser jag alltid ut som om jag kommer direkt från ladugården. Och det är konstigt. För jag har aldrig varit på en bondgård. Jag är allergisk mot hö. En av dem har med sig en påse jordnötsringar. Det har jag aldrig ätit tidigare. Av den orsak att jag är allergisk mot det också. Trycker dessvärre av ren nervositet i mig en näve. Och en till. Det frasar i munnen. Sköljer ned det med lite vin. Och kastar mig på jordnötsringarna igen.

Vågar inte riktigt sträcka mig efter popcornskålen. Tänk om jag smittar ner någon med mina byfåne-baciller? Det osar säkert om mig om jag reser mig upp. Och det vore ju otrevligt. För de andra alltså. För mig vore det säkert trevligt. Då skulle jag inte känna mig så udda. Då skulle jag ju vara en i mängden. Vi kanske skulle kunna börja prata mjölkning? Inte för att jag vet vad jag skulle berätta om i det ämnet. Jag är laktosintolerant. Mjölk ligger inte i min intressesfär. Börjar mer och mer ångra mitt intag av jordnötsringar. Det kliar över hela kroppen. Ser ut som om jag har löss där jag vrider mig i soffan. Är förmodligen socialt missanpassad. Ska nog flytta ut på landet. Alltså det riktiga landet. Någonstans där det finns stora åkrar med hö och skördetröskor. Bara jag och korna. Synd bara att jag inte tål varken djuren, fodret eller den råvara de producerar.

2006-09-08 @ LINDAS LÄGENHET / UMEÅ