BY AFT

Var: Dansgolvet, Country Club / Åre
När: 23:59:50
Vilka: Annica, Jennie och Lantlollan
Vad: Nedräkning!

Tio.. Nio.. Åtta.. Sju.. Sex.. Fem.. Fyra.. Tre.. Två.. Ett.. Noll!
Det nya året är här!
2006 har övergått i 2007..
Det här ska bli det bästa året någonsin!

2006-12-31 @ COUNTRY CLUB, ÅRE

Upplagd likt filé hos en charkuterist. Köparnas ögon vandrar över utbudet. De tar en närmare titt. Man kan se hur det vattnas i deras gap. Hur de drömmer om en delikat måltid. Hur de vill känna lite på köttet. Väga vikten i sin hand. Undersöka fräschören närmare. Aldrig har jag känt så billig. Realiserad. Kategoriserad under bortskänkes. Trots att efterfrågan är hög. Det är ologiskt. Den tankegången håller inte. Men det är så det känns. Och ändå. Ändå lyfts jag upp. Bärs bort från disken. Paketeras och läggs i påse. Flyttas bort från köttmarknaden.

Jag ser honom i vimlet. Iklädd smala jeans och hängslen som ständigt faller ned från hans axel. Lyfter upp bandet och lägger det på plats. Rättar till skjortans krage. Han snurrar mig runt på dansgolvet. Tills hans lugg ramlar ned i ögonen. Låter mig vara fri att lämna honom. Och det får mig att vilja komma tillbaka. Han kysser min panna. Och presenterar mig för sina vänner. Och även om det inte betyder något. Så kan det vara mycket värt. Att inte bara vara något. Som alla tar en bit av. För att sedan lägga tillbaka för att smaka på annan läckerhet.

2006-12-31 @ COUNTRY CLUB, ÅRE

Tjugohundrasex ska övergå till tjugohundrasju. Vi firar storslaget med en nyårssupé bestående av kycklingfilé, klyftpotatis, fetaost, oliver och annat småplock. Samtliga inhandlade på ICA Skutan tidigare under dagen. Sköljer ned måltiden med vin och falsk champagne. Hoppet har infunnit sig. Kanske blir det bra ändå.

Efter middagen förser jag oss med små silverfärgade tutor. Så att vi kan trumpeta in det nya året. Och eventuellt driva grannarna till vanvett. Vi provblåser och skapar en kakofoni av oljud. Hurra. Tolvslaget känns räddat. Eller inte? Här sitter vi i Åre. På nyårsafton. Uppdressade till tänderna. Med flaskorna fulla. Och. Gör inget alls. Jag förstår nu den fulla innebörden av all dressed up and no place to go. För det har vi inte. Någonstans att gå alltså. Förköpen till County Club ligger i säkert förvar i våra väskor. Taxin är redan beställd till 22.30. Men vi har ingen aning om hur vi ska fördriva tiden till dess. Tre och en halvtimma av ingenting.

Så vi sväljer stoltheten och tar oss ned några våningar. Rakt in i post-fjortis infernot som råder. På gott. Och ont. Mest ont. Bara ont. Inser jag. Alldeles för sent. Moppepojkarna kastar sig fram likt gamar. Känner mig som ett sedan länge dött djur. Skulle föredra att vila i frid. Det här är inte min scen. Men för den stämningens skull får jag göra ett försök. Så jag integrerar mig med våra unga grannar. Genom att använda mig av partytrumpeten. Och tuta dem i örat. En desperat stackare tar det för flirt. Och smyger efter mig in i hissen. För att på taffligt maner försöka göra ett närmande. Gör en ansats att kasta tutan i ansiktet på honom.

Tappar tutan. I huvudet på artonåringen. Som viftar bort den. Rakt ned i sin skjorta. Nu är jag desperat. Jag har lagt ned 29:90 på ett paket trumpeter. Det var tänkt att det nya året skulle tutas in. Jag kan inte förlora den nu. Inte här. Det går bara inte. Så jag försöker tigga den tillbaka. Och finner mig sedan mot min vilja visitera en värnpliktig. I en hiss. Med spegelväggar. På nyårsafton. Känner mig som ett fån. Och överväger att ge upp. Tills jag känner att jag hittat rätt. Där står jag. Triumferande. Med handen på trumpeten.

2006-12-31 @ NYA LUNDSGÅRDEN, ÅRE

Jag måste säga att jag inte riktigt tog det på allvar. Det är klart att jag såg vikten av det hela. Linda ansåg att vi skulle kontrollera vart nödutgångarna fanns men det blev inte av. Vi var inte tillräckligt engagerade. Nog för att förståndet säger att man borde se sig om efter dessa. Speciellt om man som vi blivit placerade på elfte våningen. Men vi hade varit på resande fot sedan tretiden på morgonen. Och vi hade gått en promenad för att se oss om i byn. Och förfasat oss över hotellets övriga gäster. När skulle vi möjligen haft tid att söka efter en flyktväg att nyttja om en krissituation utbryter.

Vad är egentligen en krissituation? En maska i strumpbyxan? En förlorad rumsnyckel? En brand? Vad är oddsen för hotellbrand? Där måste det vara säkert. Säkrare än på andra ställen. Annars är det dålig PR. Därför blir jag mycket förvånad när jag vaknar. Klockan två. Efter att nyss ha lyckats somna. Av att Linda kravlar ur bäddsoffan på andra sidan rummet och rusar ut i köket. För att öppna ytterdörren och släppa in ljus. Och inte bara ljus. Genom den öppna dörren kommer ett ljud. Som skär i öronen. Det låter nästan som ett larm. Det är ett larm. Det är brandlarmet. Branden är lös. Vi måste väcka de andra. Vi måste ut härifrån.

Annica kastar sig upp efter att Linda knuffat på henne. Sämre går det för mig. Jennie sover som en stock. Och blir nära på aggressiv när jag försöker slita upp henne ur sängen. Jag står i nattlinne och tjocksockar. Och ropar till döva öron. De andra har fått på sig kläder. Snabba som brandmän. Linda byter av mig. Hon skriker åt Jennie som mumlar ohörbart. Det är inte bara sömn i Jennie. Det är några promille alkohol också. Det underlättar inte. Jag borde klä på mig. Men istället letar jag reda på min handväska. Trevar i mörkret tills jag försäkrat mig om att mobiltelefon och plånbok är på plats. Tar på mig näbbstövlar och kappa. Tar avsked av övriga tillhörigheter. Efter att först övervägt att släpa med resväskan.

Jag fungerar inte bra i kris. Jag är alldeles för fäst vid materiella ting. Rycker åt mig en munkjacka i farten. Jennie har öppnat ett öga. Det går långsamt. Hon fumlar med olika plagg. Linda tar på sig ansvaret och skickar ut mig och Annica. Korridoren är oväntat lugn. Om man bortser från oljudet. Det kan bero på att vi uppfattat larmet så tidigt. Min spontana tanke är inte att knacka på andra dörrar och väcka mina medmänniskor. Det vore alldeles för genomtänkt för att vara jag. Min spontana tanke är att ta hissen ned. Jag fungerar som sagt inte under kris. Jag är för lat. Att ta hissen eventuellt skulle ta mig ned i ett hav av lågor reflekterar jag inte ens över. Men det gör Annica. Hon är redan på väg nedför trapporna.

Utanför så stor ett fåtal andra. En barnfamilj. Två unga tjejer. Varav en barfota. Båda rejält överförfriskade. Och en man. Jag är imponerad över hur snabbt vid reagerat. Jennie och Linda kommer ned en stund efter oss. Fördröjda eftersom Jennie försökt gå in i ett annat hotellrum. I ren förvirring. Eller fylla. Fler gäster trillar nyvakna ut genom porten. Det ryktas om att brandkåren är på väg. Från Östersund. Det är den. Men det dröjer. Under tiden hinner vi nära frysa sönder. Flera gånger om. Och ringa hem. För att sedan få bekräftat att ingen brand varit aktuell. Att det bara handlat om några ungdomar. Med alldeles för mycket att dricka. Som passerat ett oaktiverat brandlarm. Vars glas sett frestande krossbart ut.

2006-12-30 @ NYA LUNDSGÅRDEN, ÅRE

Efter fyra månaders väntan har vi anlänt. Sedan trettonårsålder har vi planerat att fira nyår i Åre. Nu är vi äntligen här. Sju år senare. Det här skulle bli det bästa nyårsfirandet någonsin. Skulle. Det var vad vi trodde innan vi checkat in. Och upptäckte till vår fasa. Hotellet är fyllt av killar. Bokstavligen fyllt. De täcker upp nästan all ledig yta. Fyller korridorer. Hela våningsplan. Springer i trappor. Och ockuperar hissen. Samtliga med minst en alkoholenhet i näven. Samtliga ligger i lumpen. Alla tvåhundra. Är arton år. Och tror att vi är sexton. Hurra. Eller inte. Besvikelsen tynger oss alla. Vid en ålder av tretton år hade grannar som dessa sänt oss i taket likt raketer av lycka. Men vi är inte sjundeklassare. Det här är lågt. Lägre kan vi inte sjunka. Vi har nått botten. Det går inte att ringa in ett nytt år tillsammans med pojkar. Det osar grupptryck, tonårsfylla och billig herrparfym i hela byggnaden. Vi har förlorat hoppet men inte vår stolthet. Annica och jag stämmer upp i sång. Simon & Garfunkel. Mrs. Robinson. För att bearbeta den traumatiska ankomsten.

2006-12-30 @ NYA LUNDSGÅRDEN / ÅRE