BY AFT

Från: Johannan
Mottaget: 2007-07-24, 21:15

Åtta små svartrockare i sandlådan.
Inte varje natt man har så celebert besök i omgivningarna!
De kuttrar likt kycklingar.

2007-07-24 @ LÄGENHETEN

Stefan kommer förbi och ger mig min upplaga av Harry Potter and the Deadly Hallows, magiskt!

2007-07-24 @ LÄGENHETEN

OMÖJLIGA

1/ Äventyr; Något spännande, behöver inte vara dyrt, jag kan faktiskt betala för mig själv om ni planerar det!
2/ Band; Ett bra band i stil med Cardigans som behöver tondöv sångerska..
3/ Smeknamn; Räcker inte med de nio jag redan har, vill ha något nytt och vill att folk ska använda det!
4/ Kontrakt; Något trevligt förlag som vill ge ut böcker med mig som författare?
5/ Hjärta; Själva funktionen är intakt, det är bara lite brustet i kanterna, kanske en tub Karlssons Klister?

MÖJLIGA

1/ Hantverk; Något hemmagjort, ett kollage, en målad tavla, ett fint inramat foto, tänk kreativt!
2/ Presentkort; Alltså det är inte opersonligt med presentkort, det är superpraktiskt!
3/ Ballong; En heliumballong, helst en stor, gärna rosa, helst med sån där metallbricka i snöränden..
4/ Snittblommor; Jag gillar verkligen blommor, det är sant, även om det ser ut som ett herbarium hos mig!
5/ Grattiskort; Egenhändigt tillverkat eller dussinkort direkt från fabriken, spelar ingen roll, jag får aldrig kort..

OÖNSKADE

1/ Glas; Alla udda glas undanbedes vänligen, jag har redan över dussinet!
2/ Porslinsprydnader; Nej, tack! Prydnader samlar damm och I don’t do damm!
3/ Sexprylar; Kul, verkligen, ett batteridrivet får med kåtslag är bara roligt för den som lyckas sälja det!
4/ Ljuslyktor; Jag har redan fått fler ljuslyktor än en normal människa förbrukar på en livstid..
5/ Godis; Räcker det inte med alla Aladin-, Paradis- och After Eightaskar som kommer till jul?

2007-07-23 @ LÄGENHETEN

Det är drygt fyra månader sedan jag flyttade till lägenheten, idag beställde jag äntligen en adressändring, eller ärligt talat så var det pappa som gjorde det, men bättre sent än aldrig, det ska jag skriva på mina flyttkort!

2007-07-18 @ LÄGENHETEN

Davecat är en vuxen man men bor förnärvarande tillsammans med sin flickvän hemma hos sina föräldrar, han säger att det är lite besvärligt eftersom de alla lever så tätt inpå varandra. Hans far har svårt att acceptera sin sons förhållande till Shee-Shan vilket medfört att hon främst stannar inne på Davecats rum. Nu när Shee-Shan måste uppsöka en doktor för sina problem med lederna, så kommer de älskande skiljas åt i tre veckor, det är den längsta tid de varit ifrån varandra sedan förhållandets början för sex år sedan eftersom läkaren har sin klinik längs kusten. Davecat säger att det kommer bli en svår tid då de kommer att sakna varandra mycket, han hjälper flickvännen ut på gården och fram till bilen som kommit för att hämta henne. Varsamt lyfter han henne och spänner fast bältet, han kysser ömt på kinden och viskar kärleksfullt att han älskar henne, innan han stänger igen trälådan och vrider om nyckeln i hänglåset. Shee-Shan är en realdoll, en docka i silikon som hålls upp av ett skelett i rostfritt stål, hon har tre utbytbara tungor och ständigt ett uttryck av förvåning i sitt näpna ansikte. Davecat hävdar att det är skillnad på att vara utan sällskap och att vara på egen hand, han menar att han är ensam men att han har sällskap i sin livskamrat och han hoppas att människor ska ha förståelse.

Realdoll är ett företag baserat i Californien, sedan elva år tillbaka har man ägnat sig åt att konstruera och förse människor med alternativa partners. Debra som arbetar på kontoret säger att de säljer runt 400 dockor om året och att man skickar ungefär sju dockor i veckan till världens alla hörn. Dockan tillverkas efter beställarens önskemål, Debra berättar att de mottagit ordrar på så väl gravida dockor som dockor i åttioårsåldern. Hårfärg, ögonfärg, hudton, ansiktsdrag, läppar, tungor, allt, går att korrigera och kombineras så att köparen får sin drömkvinna hemskickad och levererad till dörren. En docka i standard utförande kostar $6,499, priset går dock upp om man önskar en peruk av äkta hår, mer levande ögon eller en she-male. Matt en av konstruktörerna på Realdoll säger att ofta får höra att många mäns liv förändrats sedan dockan kom in i deras vardag, de går till jobbet men har någon att längta till, någon att komma hem till, någon att älska. Realdoll ger kärlek och kamratskap till de som av olika skäl inte kan få det i en relation med en organisk kvinna.

Gordon är trettionio år och lever tillsammans med Ginger och Kelly i huset där han växte upp, Ginger och Kelly sitter uppallade bredvid honom i soffan. Gordon växte upp med sin mamma som tog hand om och fostrade honom efter att hans far försvunnit ur bilden, han tycker om att bo med sina flickvänner eftersom det är en lugn tillvaro, han är kung i sitt eget hus. Det är en man som tycker om det materiella, som alltid haft samma bil och bevarat samma affisch i tjugosju år, en man som äger en 40 kalibrig Glock, en nio millimeters pistol och en lättare version av en AK4, som åtminstone till ytan verkar nöjd med det liv han lever, three guns and two girls, som Gordon själv uttrycker det. För drygt tio år sedan hade han en flickvän av kött och blod, hon lämnade honom några veckor innan julafton vilket enligt honom var något av det bästa hon gjort för honom i och med att han då kunde spendera pengar på sig själv istället för en julklapp till henne. Gordon säger att han vet att det beror på hans utseende, att det är därför han inte har träffat någon att dela livet med, han attraherar inte kvinnor eftersom han är smal och gänglig, har dålig hy, dåliga tänder och misskött hår, men han bor hellre tillsammans med Ginger och Kelly i en pappkartong än i det vackaste slott utan dem.

I England bor Everard med Rebecka och Louise, två realdolls som han delar sin säng med, målar make up på och tar med på utflykter. Ett rum i huset tillhör Everards mor som han tidigare levde tillsammans med men som gick bort elva år tidigare, i det rummet står alla hennes saker nära på intakta så som de stod när hon lämnade dem på ålderdomshemmet när hon avled. Det är sparat, bevarat, för minnenas skull, det är inte ett rum som Everard spenderar mycket tid i men han vrider upp klockorna, ser till så att de går rätt även om hans mor inte behöver dem, han ser till att allting är så som det ska vara. I en del av rummet står en sopkorg med en liten post-it lapp på kanten, på den lilla biten med papper står att läsa; ”Mum’s bin / Do not empty it / Do not put anything in it”. När han inte är på arbetet ägnar han sig åt flygplansmodelller, hängflygning och fotografering, sedan modern lämnat honom är det han och dockorna, han ställer sig frågan vad han skulle göra utan dem.

Alla tre gör allt för sina älskade, de målar deras läppar, lägger försiktigt sista handen på kvällens make up, bjuder ut dem på restaurang, klär upp dem, köper nya kläder, nya peruker, friserar och sköter om sina dockor på ett sätt jag inte kan tänka mig att någon skulle göra för mig. Tillskillnad från dockorna kan jag göra saker själv, jag kan äta, dricka, skratta, prata och gå, jag kan säga nej och jag kan säga ja, dockorna har inga av de egenskaperna, de känns lite som objekt som nyttjas helt efter ägarens behov. Det är något fanatiskt över innehavarnas kärlek, de verkar så hängivna sina partners, de talar om dockorna som om de vore levande människor, Davecat berättar att den första tiden i förhållandet handlade det mest om sex; sex, sex, sex, men att det nu handlar om att finnas där för varandra, att det finaste är att bara vara tillsammans att vakna upp och bara ligga bredvid varandra. Gordon säger att han inte tänder på sexiga underkläder eftersom det får en tjej att se billig ut, som om hon varit med flera män, och jämför det med att gå på en restaurang och få en bit kött utspottat och därefter serverat, dockorna klär han själv efter egen smak de har ingen egen vilja, de följer hans minsta vink. Everard tar upp sin fritidssyssla, hängflygningen och menar att kvinnor borde dras till män som gör spännande saker men att kvinnor i själva verket vill ha en man som sitter med en öl framför TV:n och tittar på såpoperor, man kan ana en bitter underton i hans röst när han säger det. Det är inte utan att dokumentären gör mig sorgsen, den skulle kunna lämna mig äcklad men det är svårt att inte tycka synd om de män som ratats av andra så till den grad att de spenderar sin tid tillsammans med varelser i plast, varelser som de älskar högt, livet med en realdoll är en säkerhet, en trygghet som är oförändelig något som inte går att få och efterleva tillsammans med en mänsklig varelse.

Källa: Min Konstgjorda Flickvän, TV4 och RealDoll

2007-07-17 @ LÄGENHETEN

* De gillar inte riktigt yngre generationer, de tycker att det är alldeles för mycket mord och våld och rån i alla som lyssnar på sån där pop-hop musik, därför kastar de alltid ett vaksamt öga på en när man är ute för att kasta soporna/gå ned till tvättstugan/på väg till jobbet, eftersom de tror att man är på väg att bryta någons lårbenshals/köra vårdslöst med lånad rullator/stjäla gamla släktklenoder.

* De hälsar av tidigare nämnda orsak därmed inte heller på någon under sextiofem årsålder, enligt deras kriterier räknas också femtiotalisterna som pojkspolingar och flicksnärtor, gränsen för unga vuxna dras vid fyrtiotalister och folk födda efter nittonhundrafyrtionio är överhuvudtaget inte riktigt torra bakom öronen.

* De har hemtjänst som springer i trapphuset och ringer på dörrar vid okristliga tidpunkter, flera gånger om dagen, fler gånger i sträck eftersom det tar åldringen x antal minuter att rulla sig fram till dörren och därefter med skröplig röst fråga vem som står på andra sidan porten.

* De tar medicin på udda tider på dygnet, och har därför ett alarm som säger till när de ska ta pillren, ett alarm som stundtals låter som krissignalen och som ljuder genom hela byggnaden för att gamlisen i fråga ska kunna uppfatta larmet även på tider då hörapparaten ligger nedbäddad i sin förvaringsask.

* De har gamla farfarsklockor som klämtar tungt och deprimerat, ding dong ding dong ding dång dång, desto senare timme desto fler klämtningar, ding dong ding dong ding dång, nattetid låter därför klockan ännu olyckligare med sina långsamma djupa suckar, den låter lite som om döden knackar på dörren.

* De kan vara lätt senildementa, har man otur klassas de ändå som tillräckligt pigga att leva ensamma, har man mer otur så hittar man de i trappuppgången där de väntar på skjuts hem efter kvällens festligheter och har man extrem otur vägrar gamlisen att låta sig ledas tillbaka till sin lägenhet eftersom de tror att du bor där.

2007-07-16 @ LÄGENHETEN

Jag är en bluff, det är ett under att folk inte genomskådar mig, synar mig i sömmarna så att säga. Halva min bekantskapskrets och flera av mina bekanta och ännu flera obekanta också för den delen tror att det roligaste jag vet är att välja morgondagens outfit, det eller att betrakta min nya ögonskugga ur en annan synvinkel. Det är det roligaste jag har hört på länge, jag hatar att sminka mig, det är nödvändigt ont, om jag inte sminkar mig så tror jag att jag är sjuk när jag tittar mig i spegeln och då ringer jag till jobbet och sjukanmäler mig bara för att jag blir så rädd att jag har något obotligt som sätter sig i huden när jag ser mitt kritvita ansikte blicka tillbaka på mig. Att duscha och tvätta håret tillhör inte heller några av mina favorit sysslor, tvärtom, jag tvättar väldigt sällan mitt, så sällan att jag inte vågar sätta det på pränt eftersom risken finns att någon faktiskt skulle tvångsrengöra mig om de fick reda på sanningen. Anledningen till att jag inte tvättar håret är att det tar sådan tid att torka, det samma gäller för att duscha, fast där är orsaken mer att man blir så blöt, den enda vätska jag riktigt kan tolerera är vin och regn, men bara om man verkligen inte är på väg någonstans, alltså mer regn av den sorten att man vill vara lite vild och springa barfota ute i sommarregnet som en liten älva ungefär, mer den typen av regn. Sen tycker jag det är lite besvärligt att ha högklackat på sig, det använder jag nittio procent av min vakna tid, och har gjort sedan tolv-, trettonårs ålder. Det är väldigt opraktiskt med klackar på skorna om man går i skogsmarker, på kullersten, järntrappor, sandlådor eller extrema uppförsbackar, jag passerar samtliga en normal arbetsdag, alltså inte just på arbetet utan mer från och till. Men om jag inte har klackeskor på mig så ser man inte mig komma eftersom jag normalt sett är av pygmélängd och om man inte ser mig komma så är det lätt att någon av normallängd trampar ned mig av misstag. Hela min garderob är totalt menlös, flera flera år har jag till ingen som helst nytta ödslat tid till att jaga nästa stora trend, jag la mentalt ned jakten för några år sedan men mitt huvud har inte riktigt hunnit bearbeta informationen så delvis ägnar jag mig fortfarande åt den aktiviteten. I jakt på det perfekta plagget har jag införskaffat mängder av osköna plagg som har noll kombinationsmöjligheter, det enda som inte är för tight eller för varmt eller för kort är pyjamassektionen i garderoben och den utgör ungefär en hundradel av innehållet, det är ungefär det antalet sekunder som det att titta igenom plaggen i den avdelningen. Konstigt nog går majoriteten av alla pengar jag tjänar till just volumize strenghten superwoman long lash mascaror, äppeldoftande schampon, hårmousse, eau de toilettes, höga skor med extra mycket klack och korta icke matchningsbara klänningar, det underligaste av allt är att det är precis det som jag gillar att lägga mina pengar på. Ibland spelar jag dum också, det är roligt, ibland så är jag dum på riktigt, det är mindre roligt, för mig alltså, säkert roligt för andra. Ibland driver jag med bilden som folk har av mig, den där bilden om att min värld är Barbierosa med massor av randiga klubbor och hjärtformade heliumballonger och att jag är en dumsnäll tjej som har huvudet fullt av vadd, håret fullt med glitterspray och käften fylld av bubbelgum. Ibland är hela jag en parodi på min egen och andras bild av mig som någon sorts naiv blunddocka som vippar med ögonfransarna om den riktiga världen tränger sig på och ibland ser någon igenom fasaden, rakt igenom allt hårsväng och lipgloss och alla rosa moln och oftast känns det som att det är de som räknas allra allra mest när det verkligen betyder något.

2007-07-16 @ LÄGENHETEN