BY AFT

Är i Umeå, dräller runt och ställer till med satyg i vanlig ordning..

2007-10-19/21 @ STUDENTGHETTOT / UMEÅ

Är på väg till anställningsintervju för en tjänst som butiksbiträde. Har fått nogranna instruktioner om hur jag ska ta mig till intervjun. Det var höger och vänster och portkod och trappor. Försöker minnas i vilken ordning de skulle utföras. Höger, höger, vänster, portkod, trappa och höger, eller var det vänster, eller hur vad det nu. Hittar två dörrar, båda har portkod. Vågar inte välja fel dörr. Tänk om det är olika koder på alla dörrar. Tänk om jag knappar in fel och sedan kommer värsta säkerhetsstyrkan och brottar ned mig på marken. Och sen kommer jag säkert ställas inför rätta för intrång av privat egendom eller något. Tala om att det kommer ligga mig i fatet när jag väl hittar till intervjun. Jag måste ringa och fråga vilken dörr jag ska välja. Fast de sa att jag bara skulle ringa i absolut nödfall. Bara om jag verkligen verkligen behövde få tag på rekryterarna. Typ om det skulle uppstå komplikationer i logistiken. Att transporterandet av mig skulle bli förhindrat. Eller om jag blev akutsjuk i någon tropisk djungelfeber eller något annat extremt. Om jag ringer och frågar om vägen kommer de säkert notera det i sina papper. Men om jag inte ringer kommer jag aldrig att hitta dit. Svårt val. Slår numret på telefonen och går runt i en cirkel på asfalten. Nu finns ingen återvändo. Det enda som kan vara värre än att ringa i onödan till rekryteraren är att ringa i onödan och slänga på luren. Harklar mig. Går runt i en cirkel. Det går hundra signaler. Börjar svettas. Hundra signaler till. Känner mig svimfärdig. Plötsligt svarar en kvinna irriterat. Hon låter väldigt upptagen. Presenterar mig i ultrarapid. Kvinnan blir ännu mer irriterad. Hasplar ur mig att jag behöver en vägbeskrivning. Kvinnan nästan skriker att hon inte har tid och undrar vem jag är. Prestenterar mig igen. Får kort svar vilken dörr och vilken kod som gäller. Tackar och går genom rätt dörr och uppför en trappa. Sätter mig på en stol och svettas floder av nervositet. Jag har inte ens träffat någon från företaget och har redan lyckats göra ett dåligt intryck. Det måste vara ett nytt personligt rekord. Hälsar på en tjej som också är där för att intervjuas. Hon ser så fräsch ut att jag nästan mår illa. Liten och nätt och osvettig sitter hon och gungar med benen. Själv ser jag ut som en flodhäst med svettsprinkler i pannan. Känner mig redan ute ur matchen. Tjejen blir inkallad. Hör genom väggen hur de pratar och skrattar glatt. Blir aningens mer nervös. Blir sedan lite lättad över att det kanske är en trevlig person som håller i intervjun. Övergår till att bli mer nervös. Hör stolskrap och en dörr som öppnas. Är så nervös att jag är redo att klättra ut genom vilket fönster som helst. Även om jag befinner mig på andra våningen. Av ett affärskomplex. Väsandas som en orm och stapplar in i rummet. Tre kvinnor sitter i halvdunkel på ena sidan av ett långbord. De tar i hand och låter mig sätta mig på en stol framför. Har redan glömt deras namn och titel. En intressant förhörsteknik används. Så fort jag sagt något skriver alla tre flitigt i varsitt block. Önskar inte längre att jag ska bli anställd. Önskar nu mer att de ska be mig lämna rummet bakvägen. Skrattar tillgjort helt utan anledning. Hör hur det raspas med pennorna. Varför har jag gett mig in i det här. Vilket självplågeri. Lyckas inte ge ett normalt svar på någonting. En av kvinnorna ber mig lista mina dåliga egenskaper. Står helt still i huvudet. Tänker så intensivt att det nästan gör ont i huvudet. Svarar att jag inte kan komma på några alls faktiskt. Skyndar mig att tillägga att jag med det inte menar att jag helt saknar dålig egenskaper men att jag inte kan hitta några arbetsrelaterade. Skrattar tillgjort igen. Biter mig i tungan. Någonting kan jag väl komma på lirkar en annan kvinna. Tänk, tänk, tänk. Det verkar himla egotrippat om jag verkligen inte kan få ur mig en enda. Panik.  Lokalsinnet, kastar jag ur mig, mitt lokalsinne är dåligt. Kvinnorna tittar undrande på mig. Alltså, börjar jag, alltså, jag kommer nog hitta till butiken i alla fall. Ler nervöst så att läppkanterna krullar sig. Stammar mig igenom resten av intervjun. Tackar för mig och skyndar mig därifrån. Skyndar så snabbt att jag välter en stol och kolliderar med dörren på väg ut. Jag kommer aldrig kunna besöka den butiken någonsin. Aldrig. Kommer vara tvungen gå omvägar för att undvika den för all tid och evighet.

2007-10-18 @ KONFERENSRUM / SUNDSVALL

Har provjobbat i Boutiqen i stan, i två timmar har jag fått ha en liten namnstylt på tröjan, vikt kläder, packat upp och larmat på nya varor, tagit betalt i kassan, hängt undan kläder och hjälpt trevliga damer att hitta en ny cardigan inför helgens tjusiga middagar, butikschefen var så trevlig och alla kunder var så rara och vänliga mot mig trots att jag var lite vimsig, det är nästan så att jag blev rörd till tårar, det kändes inte som arbete, det var som att leka affär men på riktigt liksom, jag svävade på moln när jag gick ut efter att butikschefen viskat i mitt öra att hon skulle ge mig goda referenser, tänk att arbete kan vara så roligt..

2007-10-15 @ BOUTIQEN / SUNDSVALL

Har varit på intervju för en tjänst som butiksbiträde på Boutiqen, kändes som det gått riktigt bra, tills jag fick höra att rekryteraren hade intervjuat olika tjejer hela dagen och skulle träffa några fler imorgon, jag har inte ens någon erfarenhet av handelsbranschen, om jag skulle komma vidare så kommer det inte vara på meriter, men jag var sist ut idag i alla fall, det känns bra, då borde hon minnas mig klarast, hoppas jag..

2007-10-08 @ HOTELL / SUNDSVALL