Sparat under: HUSET
Efter två säsonger kan jag konstatera att jag har sett alldeles för mycket Lost. Fast nu har jag inte exakt hunnit se alla avsnitten på båda säsongerna men jag har sett tillräckligt. Jag blir helnojig vid blotta tanken på att kliva ombord på ett plan. Det är lite synd för jag har inte rest så mycket i mitt liv. Och nu kommer jag inte kunna resa alls. Om jag skulle boka en resa så är jag supersäker på att det skulle resultera i traumatisk flygplansdelning med krash i vattnet och om jag nu skulle överleva en störtdykning i halvt flygplan så skulle det bara sluta med traumatisk ö-vistelse tillsammans med andra överlevare, isbjörnar, stora svarta virvlar och mystiskt barfotafolk med våldstendenser. Om jag nu motförmodan skulle boka en flygbiljett trots mina onda aningar så måste jag se till att det ibland passagerarna finns minst: 1 st. läkare med ledaregenskaper, 1 st. torterare som egentligen är god innerst inne, 1 st. föråldrad scout med välfylld vapenväska samt 1 st. bondtölp som kan bege sig ut på hajker tillsammans med 1 st. läkare, 1 st. scout och 1 st. f.d. torterare. I bland övriga passagerare ser jag gärna att det finns en riktigt stor man med överarmar lika grova som mina lår, någon slags pojkflicka som inte är rädd för att bege sig ut i tropikerna och slåss mot vad helst som nu kan finnas i en okänd djungel och en hund, trogen sådan som kan varna för inkräktare. För underhållningens skull så vore det även trevligt om passagerarlistan kunde innehålla en b-kändis eventuellt c-kändis samt en kille med humor.
För att försäkra en överlevnad på öde ö mitt ute i ingenstans så bör min resväska innehålla tolv nödraketer, mat och vatten för cirka fyrtio personer i minst trettio dagar, byggset för liten flotte, ett tält, bekväm kudde, några filtar, skavsårsplåster, andra plåster, nej förresten, en hel första hjälpen box, pressening, tre liter Absolut Vodka: kan köpas på TaxFree:n innan för att användas som sårtvätt när planet kraschat), riktig sårtvätt, dynamit, schampo, balsam, duschcreme, verktygslåda, enorm bal med toapapper, tändstickor, stormkök, bekväma skor, facklor, salt och peppar: det är så äckligt att äta okryddad mat, yxa och kanske lite extra kläder. I handbagaget har jag planerat att packa ned min mobiltelefon: ifall att det skulle finnas en GSM alt. 3G-mast på ön, fickkniv, russin: som proviant tills att resväskan flyter iland, pocketbok, massor med pengar så att jag kan muta tullen eller vilka det nu är som kontrollerar bagaget som checkas in, solkräm, vattenflaska, någon sån där GPS/Satellit grej som man kan försöka sända meddelanden till fastlandet med, läppbalsam med solskyddsfaktor, batteridriven batteriladdare till mobiltelefonen och GPS-saken, extra batterier till den batteridrivna laddaren, sax, reserv glasögon, mascara: om det skulle visa sig att jag är strandsatt med drömprinsen, mer sårtvätt, fler plåster, pincett samt en stock Metropol. Vet inte exakt hur jag ska lyckas att packa ned allt men det löser sig säkert. Jag får se till att köpa en jätteresväska som rymmer typ 500 liter eller något? Eller kanske 1000 liter? Och så får jag väl betala extra för övervikten. Jag tror gränsen går på typ 20 kilo vid vanlig utrikesresa. Men det kan ju vara värt en tusenlapp eller fem om man får överleva.
2008-04-30 @ HEMMA
Sparat under: HUSET
Symptoms are so deep,
Something here’s so wrong,
Nothing is complete,
Nowhere to belong,
Symptoms are so deep,
I think I’d better stay,
Here on my own,
So spare me if you please..
– Sick & Tired, Cardigans
2008-04-29 @ HEMMA
Sparat under: HUSET
Titel: Lost (Season I och II)
Inköpt: Häromdagen, levererad idag..
Orsak: Alla har sett Lost utom jag!
Bild: CDON
2008-04-28 @ HEMMA
Sparat under: HUSET
Det här är vad alla har sagt om mig,
Håll dig borta från elden, gå inte ute,
Bär alltid mössa, klä in dig i wellpapp för,
Du kommer skadas ge dig aldrig hän,
Du har så veka leder, du kommer skrapa dina knän..
– Det Här Är Vad Dom Säger, Säkert!
2008-04-27 @ HEMMA
Sparat under: UTEKVÄLL
Jag är en sån som gärna vill tro att jag är väldigt artig. Eller ganska artig. Eller i alla fall lite artig någon gång ibland. När jag träffar halvt okända bekantskaper från förr så pratar jag alltid lite med personen och ställer frågor om vad han eller hon gör nuförtiden. Sedan lyssnar jag uppmärksamt och nickar lite då och då för att visa att jag faktiskt lyssnar uppmärsamt. När jag känner att samtalsämnet börjar ta slut och inser att det inte finns något annat att prata om eftersom jag faktiskt aldrig riktigt känt personen ifråga så försöker jag göra en snygg sorti genom att säga att det är dags att mingla vidare och avsluta med ett vi ses. Det fungerar bäst om man faktiskt är ute på någon sorts festlighet och är ute och minglar. På en sådan tillställning är oddsen för att man ska stöta ihop lite senare igen ute i vimlet rätt höga. Om man träffar någon gammal bekant ute på gatan när man är på väg till posten är det lite svårare. Men då kan man oftast skylla på att man har ett viktigt ärende och att man tyvärr bara måste kila. Sedan säger man ett vi hörs trots att alla vet att man inte kommer att göra det förrän man av misstag snubblar över varandra igen. Alla vet att det är så. Alla gör så. Det blir lätt olustigt efter ett tag om man exempelvis står och pratar med en kille som var tillsammans med ens kompis i ungefär en vecka under högstadiet och det enda man har gemensamt just den kompisen och ingen av oss känner inte ens henne så värst bra längre. Att avsluta samtalet och säga vi hörs när samtalsämnena börjar tryta är respekt gentemot den man pratar med.
När jag helt oväntat stöter på en kille som gick i gymnasiet samtidigt som mig så hälsar jag givetvis på honom trots att jag inte kan dra mig till minnes att han tillhörde min umgängeskrets. Sedan sitter vi ett tag och utbyter nutidshistorier och båda låtsas vara jättenöjda med vad man gjort sedan man gick ut gymnasiet eftersom man inte pratar med okända människor om tråkiga saker. Efter ett tag så finns det inte så där jättemycket att säga så jag ursäktar mig med att jag måste leta upp mina vänner och lämnar honom med ett vi ses. Jag vinkar lite när jag går därifrån och umgås med de jag kommit dit med innan det blir dags att gå vidare till en efterfest som jag följer med på och bevistar i någon timme trots att efterfester egentligen inte är min grej. När jag kommer hem är klockan snart halvfyra på morgonen och mamma står och pratar i telefon. Hon viftar hysteriskt med den telefonfria handen så snart jag kommer in för att sedan skyffla luren över till mig. Alla jag känner brukar ringa mig på mobiltelefonen. Det är bara de jag har känt sedan flera hundra år tillbaka som ringer på mina föräldrars hemnummer. Det är uteslutande tjejkompisar som ringer på det. I luren är det en mansröst. Det är karln jag träffade ute på krogen. Han undrar vart jag tog vägen. Eftersom jag sagt att vi skulle ses men sen såg han mig inte igen så han tänkte att det var bäst att ringa mig. Vet faktiskt inte vad jag ska svara på det. Försöker att avsluta samtalet. Han vill ha mitt mobilnummer. Mitt nummer är hemligt. Till slut ger jag det ändå eftersom han inte verkar vilja lägga på luren. Undviker att säga vi hörs.
När det ringde i hemtelefonen var klockan lite över tre och min mobiltelefon var avstängd på grund av dåligt batteri. Senast jag bodde hemma brukade jag komma hem från stan vid tvåtiden. Mina föräldrar blev därför väldigt förvånade och aningens oroade när det klockan tre på morgonen ringer en okänd karl och säger att jag är försvunnen. Tydligen hade han inlett med att presentera sig och sedan säga att jag var borta. Taktiskt. Mina föräldrar flög i taket. De kände varken igen hans namn eller röst. Efter att ha skakat upp mina föräldrar genom att säga att jag någongång vid tolvtiden spårlöst försvunnit från krogen började han pumpa mamma på mitt mobilnummer eftersom han inte hittat det hos nummerupplysningen. Någonstans där klev jag in genom dörren och hindrade honom från skrämma livet ur mamma. Börjar fundera på hur han överhuvudtaget fick tag i hemnumret. Mitt efternamn är inte särskilt vanligt men det är inte ovanligt heller. I den lokala telefonkatalogen finns det säkert sju åtta abonnenter med samma efternamn som mig. Eftersom jag flyttade hem igår så vet jag att jag inte står listad med mina föräldrar på någon söktjänsterna. Det tar tre arbetsdagar för en sådan uppdatering att gå igenom. Jag har aldrig gett honom mina föräldrars förnamn eftersom jag aldrig känt honom. Söker igenom internet för att se om mina adressuppgifter finns någonstans. Det gör det inte.
2008-04-26 @ HEMMA
Sparat under: DRESSCODE
Klänning, Gina Tricot
Strumpbyxor, Lindex
Kuvertväska, MQ
Pumps, Wedins
2008-04-26 @ HUSET
Sparat under: HUSET
Det känns verkligen jättekonstigt att vara hemma igen..
2008-04-26 @ HUSET
Sparat under: HUSET
Och jag blev född i en småstad,
Jag växte upp, blev kär i en småstad,
Hur jag än vrider och än vänder mig,
Så kommer jag tillbaka igen,
Och jag känner ro i en småstad,
Mina vänner bor i en småstad,
Hur jag än böjer och jag bänder mig,
Så blir det till en småstad igen,
Och allt jag kan är spår från en småstad,
Och allt jag gör beror på en småstad,
Hur jag än böjer och jag bänder mig,
Så blir det till en småstad igen,
Och jag andas luft från en småstad,
Ett barn av hav, av kust och en småstad,
Hur jag än vrider och än vänder mig,
Så kommer jag tillbaka igen..
Text: Gyllene Tider, Småstad
Bild: SonyEricsson S500i
2008-04-26 @ HEMMA
Sparat under: LÄGENHETEN
I’ve been to vulgar,
I’ve been to sweet,
I’ve been to adjusted,
I’ve been a freak,
Adios amigos,
I’m not staying here,
Another day,
I’ve been obnoxious,
I’ve been such a prude,
I’ve been to young,
And now I’m too old,
Adios amigos,
I’m not staying here,
Another day..
Text: Marit Bergman, Adios Amigos
Bild: Olympus 725SW
2008-04-25 @ BOSTADSOMRÅDET
Sparat under: PÅ STAN
