BY AFT

Var: Utanför en provhytt..
Vilka: Butiksbiträde och Lantlollan
Vad: Rätar ut eventuella frågetecken?

Butiksbiträde: Och hur går det här då?
Lantlollan: Jättebra! Jag har aldrig hittat jeans som inte behöver sys upp!
Butiksbiträde: Eum, du vet väl att det där är ett par shorts?

2008-05-30 @ MQ / BIRSTA

Det sägs att man ska klippa sig hos den frisör som har den fulaste frisyren, detta antagande är baserat på att frisörerna på salongen klipper varandra och den som är fulast klippt borde därmed vara den som klipper bäst i och med att de andra frisörerna är snyggare i håret. Det antagandet känns inte helt hundra, jag menar, det kan ju vara så att frisören har klippt sig själv eller bara har extremt dålig smak och vill bli klippt i en horribel frisyr och som i värsta fall väljer att klippa sina kunder i lika fruktansvärda frisyrer?

När jag började sista året i gymnasiet hade jag ett hår som räckte mig ned till rumpan, när jag gick ut gymnasiet hade jag ett hår som sträckte sig en bit nedanför axlarna. Någonstans däremellan träffade jag på en ondsint frisör med flinka fingrar och sadistiska drag som kapade av håret och tvingade mig att spara ut det på nytt. Den kvinnan led förmodligen av någon form av selektiv dövhet eftersom hon totalt ignorerade min önskan om att toppa håret två centimeter och istället tvingade på mig en hippt uppklippt frisyr med spännande asymmetrisk cyberlugg. Sedan dess har jag rätt svårt för att lita på frisörer.

Nu klipper jag mig så sällan att folk som arbetar med hår nästan börjar gråta vid blotta åsynen av mina kluvna toppar. Eftersom jag inte vill utsätta samma stackars salong med det trauma det innebär att bearbeta min misskötta man så brukar jag gå till olika frisörer varje gång. Det är bäst både för dem och för mig eftersom jag sällan blir nöjd efter genomförd klippning, oftast blir jag missnöjd, i bästa fall mindre missnöjd och i värsta fall gråtfärdig. När jag stegar in på den för dagen valda salongen och möts av min frisör börjar jag nästan gråta på fläcken. Det är en man som ska klippa mig. En man. En man kan inte klippa mig. Jag är i allmänhet skeptisk till frisörer men i synnerhet till manliga frisörer. En man kan inte klippa mig. En man kan klippa en man.

Är så rädd att jag börjar darra så att frisörstolen vibrerar när jag sätter mig ned. Och hur ska vill vi ha det här då?, frågar mansfrisören. Känner mig färdig att svimma av. Kort upptill och rakat vid sidorna? Ha ha, nä, jag bara skojar med dig!, skrockar mansfrisören och skrattar så att förklädet han fäst runt halsen på mig fladdrar till i vinddraget. Så, vad är du för en sorts tjej och vad ska vi hitta på för någon frisyr till dig? Något fräscht och trendigt kanske?, fortsätter mansfrisören utan att lägga märke till skräcken i mina ögon. Stammar fram att jag är en riktigt tråkig tjej som vill ha en riktigt tråkig frisyr, en toppning på max tre centimeter och aningens uppklippt i längderna för att få lite volym samt att luggen ska klippas med en lätt lutning åt vänster. För att verkligen poängtera exakt hur tråkig jag är så visar jag ett foto på mig själv där jag står och ser alldaglig ut i en högst ordinär frisyr och informerar att jag vill se ut som på bilden. Mansfrisören nickar och sätter igång.

När jag ser resultat i spegeln vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Jag ser ut som någon typ av monter på ett museum. Håret hänger i deppiga längder efter ansiktet och luggen har fått en intressant ridåliknande lutning med fascinerande uppklippning som får den att ligga i tjocka sjok på sidorna medan ett tunnare parti i mitten nästan helt klippts bort för att ge plats åt huvudattraktionen. En stor rubinröd finne.

2008-05-30 @ TRUDES / BIRSTA