BY AFT

Det är verkligen jätteroligt att vara på en internationell flygplats, det är en sån puls liksom och så finns det massor att göra, man kan exempelvis kika på utländska turister som pratar med varandra på lustiga språk och så kan man springa runt mellan turistshopparna för att exempelvis jämföra priset på renskinn och när man har gjort det kan man köpa sig en enormt oversizeade muffins som man trycker i sig tillsammans med en minimal latte till hutlöst överpris, det är verkligen jätteroligt, i ungefär en timme. Sen är det liksom slut på det roliga, i alla fall om man är på väg hem, är man på väg bort så har man ju något spännande att se framemot, det enda man ser framemot när man är på väg hem är att packa ur sin proppfulla väska och slänga sig raklång på sin egen säng och sova som en mumie i minst ett dygn, inte lalla runt som en fåne i flera timmar utan att ha något att ta sig för annat än kolla på klockan en gång varannan minut för att se om det kanske är dags att checka in någon gång snart. Det är aldrig någon gång snart, det är alltid, triljarder av sekunder kvar tills incheckningen börjar och jag har redan kollat i alla affärer, ätit på Mc Donalds och Pressbyrån och Waynes, jag har till och med varit på Forex och idkat byteshandel genom att byta en turkisk tia mot en svensk hundralapp, jag har varit överallt i Sky City och jag har varit här så länge att jag börjar känna mig lite som Tom Hanks i den där filmen där han spelar en stackars karl som får problem med sina papper, eller tillstånd, eller biljetter eller vad det nu är, och som tillslut får bosätta sig på flygplatsen i väntan på att allt ska lösa sig för honom. Klockan är snart elva på förmiddagen, vårt plan landade vid tre imorse, haja, det är nästan ett dygn sen jag entrade på svensk mark! Jag är verkligen jättetrött, jag har inte sovit sedan jag vaknade klockan nio, turkisk tid, igår morse! Visserligen har jag druckit lite kaffe och tryckt i mig en ansenlig mängd socker också, men nu börjar jag bli så trött att det inte riktigt räcker att få i sig dosen oralt, jag skulle typ behöva injicera koffein och fruktsocker direkt in i stora kroppspulsådern eller något för att överhuvudtaget hålla mig i ett upprätt läge.

I väntan på att checka in till flighten som ska ta mig tillbaka hem till sarkofagen som väntar i flickrummet i Norrland har jag; suttit på govlet och lagt patiens, blivit förbannad på att spelkorten klibbat ihop sig och vräkt ned skiten i handväskan, skrivit ned veckans händelser i ett beigt block, lagt mig raklång på golvet och tittat på klockan, suttit vid ett cafébord och bläddrat igenom en gammal söndagsbilaga, vaktat väskorna medan Lena gått på toaletten, räknat ned minuterna tills Mc Donalds öppnar, köpt varsin latte till mig och Lena på Mc Donalds, av misstag försökt betala med hjärter sju (som låg mer tillgängligt i väskan än Visakortet), köpt en toast på Mc Donalds, gått på toaletten, gått på toaletten en gång till för att byta om från leggings till jeans, läst ett stycke DN och ett stycke Aftonbladet från förra veckan som låg och skräpade på en bänk, köpt en till latte, suttit på små fyrkantiga puffar (stenhårda) och tittat på OS, lagt mig på rygg över små fyrkantiga puffar (cirka 30 x 30 centimeter) med huvudet uppallat mot resväskan (högst o-ortopedisk ställning), tittat ännu mer på OS, tittat på dyra märkeskläder, skickat ett MMS på min nya falska WESC top till Johannan, köpt en Smoothie på Waynes, tittat på OS, köpt böcker på Pocketshop, skickat ett MMS med en bild på min solbrända vad till Tina, tittat ytterligare lite på OS, fått för mig att jag har ett brinnande intresse av samtliga grenar i OS (så dags när det är sista dagen), spärrat upp ögonen bara för att kolla om de är öppna, ringt hem, köpt en festis med päronsmak, köpt en flaska vatten med päronsmak och insett att jag verkligen gillar päron, innan klockan äntligen äntligen äntligen visar att det är dags att bege sig mot inrikesterminalerna.

När det äntligen är dags för att checka in visar det sig att det är självbetjäning, flygbolaget har tänkt sig att jag som resenär själv ska knappa in en liten kod som jag fått vid bokningsbekräftelsen på en knappsats som sitter ansluten till en liten maskin som, under förutsättning att jag knappar in rätt kod, spottar ur sig en bagagelapp att fästa på resväskan, så att mina tillhörigheter hamnar på samma flyg som jag och inte på någon rutt vars destination är typ Kape Verde. Efter att jag och Lena angett kod, fått klisterlapp med flight och litet boardingcard är det dags att rulla vidare till bagagevägningen, jag vet att min väska är gravt överviktig, även om den faktiskt hade en godkänd vikt när jag klev på planet i Turkiet, det är de sex monsterstora förpackningarna med After Eight och de fyra 400grams Tobleronesarna som tillsammans med x antal Bountys, Marsbars, Milky Ways och Snickers från resebolagets taxfree som gjort väskan en aning baktung. Är alldeles röd i ansiktet av skam när jag efter fem minuters baxande äntligen lyckas slänga upp bagaget på det där lilla rullbandet, väntar på SAS-kvinnans utlåtande, försöker att inte se så skyldig ut och låtsas som att jag inte alls är medveten om att min väska är i samma viktklass som en mindre elefant, men SAS-kvinnan håller godmin och låter det passera. En vikt har bokstavligen lyfts ifrån mina axlar, eller i alla fall ifrån min bagagevagn där det nu enbart står en en förseglad påse med resebolagets logga innehållandes två likörer och en limpa cigaretter samt en handväska av modell extremt extra extralarge fylld med femtioen spelkort (jag glömde hjärter sju på Mc Donalds), fyra bläckpennor, ett glasunderlägg, mängder av kvitton, två paket turkiska tuggummin, förhoppningsvis ett pass och hundra miljoner andra mer eller mindre viktiga ägodelar.

Uppenbarligen så får man inte ta med sig bagagevagnen upp till våningsplanet där säkerhetskontrollen är, nehe, skit i det då, nu tvingas jag istället häva upp elva kilo handbagage på axeln och greppa säkert femtio alkoholenheter och hundra giftpinnar i nypan och sedan ostadigt svaja mig upp för rulltrappan för att sedan köa i en evighet bakom en massa businessmän som står och ser viktiga i sina skräddarsydda kavajer. Jag blir jätteotålig, herregud, vad är det som tar en sådan tid? Affärsmännen har inte ens något riktigt handbagage, de har bara små portföljer i typ kalvskinn och möjligen en liten laptop, ändå tar de en förbannad tid på sig att lägga upp sina ägodelar i ena ändan av bandet, passera metallbågen, och plocka på sig sina grejor i andra ändan för att bereda plats så att nästa konferensgubbe kan genomgå samma procedur. Jag suckar och stönar och ojar mig i hopp om att de ska känna lite press att speeda upp förfarandet, alltså, det fattar väl minsta små unge att man inte ska ha skräp med metallspänne eller typ smuggelgods i väskan om man vill kunna gå igenom kontrollen snabbt och smärtfritt, det verkar dock ingen av karlarna framför mig fatta, möjligen att man ska skippa fulsprit i kalvskinnportföljen men inte det där med bältet, varenda en tar omständigt av sig sitt bälte och lägger det nogrannt i en liten plastbytta tillsammans med sina handdatorer och mobiltelefoner och GPS navigatorer innan de sävligt tar sig igenom bågen och sedan oändligt långsamt plockar på sig sina saker.

När det äntligen är min tur säger en trevlig man bakom säkerhetskontrollen att det kanske vore bra om jag gjorde mig av med min vattenflaska, om jag vill så får jag givetvis dricka upp den men det är inte tillåtet att ta den med in i vänthallen, eh, det tänkte jag inte på, trots att jag varit petnoga med att inte ha några vätskor i bagaget, blir lite velig, dricker litegrann av vattnet, det är ljummet, blä, någon som står bakom mig muttrar surt, eh, kanske inte, ger min flaska till den trevliga säkerhetsmannen och ser hur han kastar nästan tjugo kronor i en stor tunna fylld av halvdruckna PET-flaskor, klonk klonk säger det, suck och stön, säger den växande kön bakom mig. Försöker ta tillbaka lite förlorad värdighet genom att med spelad vana och nonchalans slänga upp mina saker på rullbandet och sedan göra mig beredd att gå igenom metallbågen, den trevliga mannen frågar om jag har kvittot kvar på taxfreevarorna? Eum, kvittot mumlar jag nervöst, det ska ju finnas kvar, hm, någonstans i handväskan? Mannen säger lugnt med snäll röst att han skulle vilja titta på det, det är vanlig standardkontroll försäkrar han, alla som har handlat tobak eller alkohol måste visa kvitto på varorna, eh, säger jag och börjar leta i väskan. Jag har nu stoppat upp flödet av resenärer helt, svetten börjar rinna när jag gräver efter min plånbok, bakom mig skruvar folkmassan besvärat på sig, bläddrar frenetiskt ibland kvittona, hittar bevis på att jag köpt müsli på ICA, lite blandat godis på Konsum, ett tre pack trosor på H&M och hundra andra kvitton, hittar inte taxfreekvittot, fan, jag måste ha lagt ned det löst i väskan. Börjar med ytterfacken, hittar en använd snus, ett otuggat tuggummi, ett visitkort, en Corn Flake, två par udda strumpor och en ovässad blyertspenna, börjar svettas ännu mer, känns som om hela jag börjat brinna upp innifrån, håller på att sjunka genom jorden av ångest och skam, jag vet ju att jag har det förbannade kvittot någonstans. Nu stampar folk bakom mig och försöker byta till den andra kön bredvid för att slippa vänta medan jag vänder ut och in på innehållet i min väska. Mannen med den snälla rösten frågar försiktigt om jag kanske skulle kunna komma med på andra sidan och under hans övervakning plocka fram kvittot?

Känner mig inte så mycket som Tom Hanks längre, känner mig mer som Nicole Kidman i den där Bankok Hilton, nu kommer jag inte hitta den lilla papperslappen som bevisar att jag har köpt mina varor hederligt, på planet, och så kommer de vara tvungna att ringa på vakter som får leta igenom mitt handbagage och när de inte hittar något så snittar de upp underdelen och så ramlar det ut trehundrasextiotvå nogrannt förpackade paket med rent kokain i, som jag inte hade någon aning om att jag hade i botten på väskan, men som skulle kunna förklara varför fanskapet var så tungt, men ingen kommer tro på mig, och jag kommer att försöka att säga att jag är oskyldig och att det kanske var den där underliga karln som pratade med mig vid Radisson som switchade min väska mot någon annans men då kommer alla väktare och polisen och så blir det massor med förhör och jag får inte ringa till någon och mina föräldrar och vänner och arbetskollegor tvingas läsa om mig på löpsedlarna där jag beskrivs som en ovanligt hårdnackad och luttrad knarkkurrir och sen kastas jag i ett Thailändskt fängelse på vatten och bröd, eller nej, ett svenskt fängelse kanske, men vatten och bröd och liten potta för uträttande av behov men sen efter sisådär trettiofem år så tar någon snäll åklagare tag i mitt fall igen och så visar det sig att det finns bevis för att jag är oskyldig men då är jag redan fördömd i samhällets ögon och så isolerar jag mig i en liten liten bidragsbetald lägenhet och så går jag aldrig ut eftersom barnen på gatan kastar gamla ägg på mig så snart jag sticker näsan utanför min dörr där ungdomsgängen sprayat langare med ozonovänlig sprayfärg och så ruttnar jag bort där, helt ensam, på mina tjugosju kvadrat, buhu.

Jag blir så rädd att jag vibrerar mig igenom metallbågen, är skitskraj för att det ska pipa, om det gör det kommer jag verka ännu mer misstänkt och så kommer vakterna säkert tro att jag har typ små små doser av heroin inuti örhängena och hasch i skosulorna, det piper, givetvis, mina örhängen och knappen i byxorna ger utslag så en kvinna viftar med sin detektor framför mig och eskorterar mig sedan till den vänlige mannen, han står på andra sidan rullbandet där mina grejor nu blockerar utfarten för att andras ägodelar ska kunna ta sig igenom. Är alldeles skakig och handsvettig, det fastnar typ en halv kortlek på händerna när jag sticker ned de i handväskan för att försöka fiska upp kvittot, ju intensivare jag letar desto mindre resultat ger det, jag flyttar runt pocketböcker och sliter triumferande upp samma inköpslista fem gånger innan jag ger upp och resolut och tömmer ut hela väskinnehållet på rullbandet, nu kan hela kön gotta sig åt att se vad jag släpar runt på, tomma snusdosor, två kammar, diverse anteckningar, lösa mynt, en binda, hårsnoddar, en alamanacka och resterande småprylar lägger sig i en stor hög och överst tronar taxfreekvittot. Den snälla mannen tittar på det och säger leende att allt verkar i sin ordning och går vidare för att beta av lämmeltåget av stressade passagerare som samlats i väntan på att jag ska hitta nålen i höstacken, jag tycker mig få onda ögat i ryggen några gånger medans jag desperat och genomsvettig kastar in alla saker i väskan igen. Jävla säkerhetskontroll, om de nu har en röntgenapparat där, måste den vara så himla mesig, kan de inte skaffa en med lite kraftigare strålning eller nåt, så att de kan se vad det står på papperslappar och sånt, så slipper man leta efter kvitton och hetsa upp sig över att dödsdomen är nära helt i onödan? OBS! I samband med den nya apparaten får de skaffa stora blyförkläden till arbetarna också, så att de skyddas mot onödig strålning!

2008-08-24 @ SÄKERHETSKONTROLLEN / ARLANDA

Våra väskor kommer ut sist, absolut sist, det är inte käft kvar i ankomsthallen när vårt bagage slutligen kommer utrullandes, de andra resenärerna har för länge sedan gått därifrån så nu finns det ingen som vi liksom kan ta rygg på och följa efter för att hitta upp till Skycity, klockan är tre på morgonen och nu ska vi alltså behöva gå vilse också, så, jävla, typiskt!

2008-08-24 @ ARLANDA / STOCKHOLM

Motiv: Scary by Lantlollan
Var: Golvet / SkyCity
Bildbeskrivning: Klockan är ca 04:00 och jag väntar på att Mc Donalds ska öppna..

Foto: Olympus 725SW

2008-08-24 @ SKYCITY / ARLANDA

Enligt flygbolagets tidning som ligger instuvad i ryggfickan på sätet framför så är det tillåtet att föra in max 200 gram snus vilket sägs motsvara ungefär sex dosor, att föra in mer är inte lagligt och kan innebära stopp i tullen, eller något annat otrevligt, gissningsvis är det något otrevligt för jag antar att man inte direkt blir belönad om man tar in en större mängd än vad som tillåts, jag hade tre stycken Metropol i handväskan och fyra instoppade i resväskan när jag åkte ned, ingen gjorde ens en antydan till att leta igenom mitt bagage, jag tror inte jag såg någon bli hejdad vid passkontrollen på flygplatsen i Antalya, jag vet inte varför jag inte tog med fler dosor, det var sannerligen ingen rädsla för tullen, jag hade ärligt talat ingen aning om att snus var något att förtulla överhuvudtaget, det var väl min sedvanliga optimism som intalade mig att jag mest troligt inte ens skulle förbruka den mängd jag tagit med mig, smart Therése, verkligen, en del tänker hellre för mycket än för lite, och tar med sig lite extra för alla eventualiteter, det gör inte jag, och sen står jag utan och är grinig och jävlig och hoppas stenhårt på att taxfreen ska förbarma sig över mig, det gör den icket, efter att ha boardat planet visar det sig att det enda som säljs i luften är General, vanlig portion, inte vit, det är äckligt, jag har full förståelse för att det inte säljs en uppsjö av märken och smaker men kunde de inte haft Göteborgs Rapé åtminstone, det är ätbart, eller snusbart i alla fall, varför just General av alla sorter, är det för att den är gammal och beprövad, att de inte slog till med Grov i så fall när de ändå var igång, det om något är väl en klassiker, men den låter till och med vidrigt, bara namnet, Grov, det är nästan stötande, då är ändå General bättre, om än äckligt, fyrtiofem kronor ska de ha för den, det tror jag till och med är dyrt, fast jag vet inte, jag brukar som inte köpa det annars så det är möjligt att det priset är standard, men det är bara bita ihop och se glad ut, om de så hade begärt nittonio och femtio hade jag tuggat i mig det och halat upp en hundring, utan att tveka..

2008-08-23 @ BLX690 / ANTALYA – ARLANDA