BY AFT

Jag har alltid varit emot återträffar av principskäl, exakt vilka principer jag anser att en klassträff strider emot har jag dock inte kunnat peka ut, förrän nu! Det började redan i våras, av någon mystisk anledning började det cirkulera rykten om att det planerdades en återförening av gymnasieklassen vid fem års jubileumet av vår student, och innan jag visste ordet av det hade ett datum för evenemanget spikats! Det tog verkligen emot att tacka ja till inbjudan men jag gjorde det ändå mot bättre vetande..

Eftersom tillställningen skulle hållas hos Annica och jag inte hade något direkt akut att ägna dagen åt kände jag mig som en god samarit som erbjöd mig kika förbi lite tidigare för att hjälpa henne och Johanna med förberedelserna.. Det skulle jag aldrig ha gjort! Jag ångrar mig bittert! Mitt enda bidrag bestod dessutom enbart i att torka av utemöblerna så jag tror inte att de hade saknat mig..

Klassträffen var tidsbestämd till 17.00 och ungefär en halvtimme senare var majoriteten av gästerna på plats.. Då brakar helvetet lös! I Annicas hus bor förutom Annica själv och hennes andra hälft två hundar varav åtminstone den ena har typ ett genetiskt nedärvt anlag för att springa så fort den bara kan och långt utåthelvet så snart tillfälle ges? I Annicas hus finns också en altandörr med hasp.. Hyperaktiv slädhund plus dörr plus gäster är likamed en väldigt väldigt dålig kombination!

Trots att Annica med klar sopran instruerade samtliga, som ville sätta sig ute i solen i väntan på att vi andra skulle fixa färdigt, att vara extreeeemt noggranna med att haspa igen altandörren eftersom rymningsrisken för den ena jycken var skyhög så lyckas någon antingen glömma att stänga igen efter sig eller helt enkelt välja att låta bli? Det är knappt så att hon hinner stänga munnen innan hon flyger upp från köksstolen och pilar iväg igenom huset! Det enda jag riktigt hinner uppfatta är fladdret av klänningen när Annica rundar kökssoffan..

Som den nyfikna jävel som jag är kan jag givetvis inte låta bli att sätta efter! På gården sitter halva klassen och korkar upp alkoholen och på garageinfarten står Annica.. Av hundarna syns inte ett spår! Iklädd festklänning och Annicas pojkväns tofflor tvingas jag därefter rusa ut på gatan tillsammans med Annica, Jennie och Johanna.. Inser snart att det ger noll resultat att ropa hundarnas namn så det är bara att börja löpa! Jag springer så fort som mina lånade jättetofflor tillåter mig tills vi i slutet av gatan närmar oss jackpot!

En kille i 20-års åldern dyker upp bakom den välansade häcken och frågar om det är mina hundar som sniffar runt på deras bakgård! Jajamän, flåsar jag! Det är våra! Får vi gå in och hämta de? Så vi stövlar in över gräsmattan, först jag med andan i halsen, sen Jennie, Johanna och Annica med kopplen i högsta hugg! Till vårt förtret får vi bara span på den minsta vovven som oberört strövar runt i den okända trädgården och sniffar på blommorna medan den större och klart mer svårkontrollerade hunden stryker omkring i ett par buskar som skiljer två av tomterna åt..

När vi efter lite lock och pock äntligen lyckats fånga in valpen är det vuxna hunden long gone! Så Johanna tar den kopplade hunden tillbaka till hemmet den kom ifrån och jag och Jennie genar genom buskagen i hopp om att gripa den andra rymlingen.. Ha ha haa! Vilket skämt! Trots att vi delar på oss och går längs båda sidor av världens längsta gata så är det ingen av oss som ser röken av hunden! I kalabaliken som uppkom vid smitningen hann ingen av oss rycka med oss någon mobiltelefon.. Vilket efter tjugo tröstlösa minuter känns som oerhört korkat! Vi skulle kunna vandra runt i fyra dygn utan att veta att jycken kommit tillbaka till bostaden eller blivit återfunnen av någon annan.. Så vi beger oss tillbaka till huset för att utrusta oss med varsin telefon och i bästa fall motta nyheter om den bortsprungna hunden?

Ack så vi bedrar oss! Den lilla hunden sitter i säkert förvar i hundgården och klassen med förfriskningar i syrénbersån men någon annan fybent varelse syns inte till.. Så det är bara att ge sig ut på gatorna! Igen! Annica ringer förstärkning i form av mamma och i väntan på att hon ska dyka upp galopperar vi fram mellan husen.. Gör några resultatlösa försök att fråga grannarna om de sett en svart/vit blixt susa förbi men det ger inte mycket? Annat än motion alltså.. För hunden har kutat uppåt och nedåt och sidledes och åt öster och väster och höger och vänster och passerat allmänningar och uteplatser och gud vet allt?

Det är möjligt att jag är norra europas lataste person? Att därför ägna nära på en och en halvtimme åt att jaga efter en hund som jag dels är livrädd för och dels allergisk emot är inte något som får mig på festhumör.. Att sätta efter denna mästare i sprint genom en terräng bestående av gräsmattor, buskage och övrigt växtfanskap som även det framkallar allergi och att dessutom behöva göra det i +30 värme iförd ett par minst sex storlekar förstora skor medan solen står i typ zenit får mig att vilja begå våldsbrott! Efter att ha sprungit som en jävla geopard genom grannskapet och med svett och smink rinnandes i aldrig sinande floder från panna till knäveck var jag redo att kasta in handduken..

Då plötsligt händer det! En av Annicas grannar har fått korn på rymlingen och får med hjälp av Annica och hennes mamma tag i hunden! Något medtagna stapplar vi sedan in i huset.. Personligen är jag vid det laget ingen stämningshöjare så när jag dessutom tvingas utstå spott och spe för min insats då brinner det! Jag kan vid det laget inte bara titulera mig norra europas lataste utan även mest förbannade person! Förmodligen helt utan konkurens? Jag är nämligen så arg att svetten i min panna börjar kokar och förångas ifrån mig! Det enda barmhärtiga vore att låta mig gå hem men icke! Här ska det mysas! Ha! Ha! Haa!

Om man så hade fyllt mig med en trucklast vodka hade mitt humör inte varit i närheten av sällskapligt! Jag gav ordet asocial ett ansikte när jag satt ensam i köket och malde middagen med hörntänderna.. Ut till de andra hade jag omöjligt kunnat gå eftersom allergin hade tagit kål på mig totalt om jag tvingats ut och frotteras med ännu mer växter! Och risken finnas att jag hade troligen tagit kål på allt i min närhet i ett försök att avreagera mig? Nä, någon mer klassträff blir det absolut inte tal om för min del! Jag har gjort mitt för åååår framöver! Nu vet jag exakt varför jag hyst en sådan aversion mot återföreningar! Hån och hundjakt? Tack men nej tack!