BY AFT

Jag har bara varit student i en endaste dag men min kalender tar redan knäcken på mig! Totalt alltså! De första tre veckorna väntar med säkerhet tre tentor, en enskild uppgift, en gruppuppgift, en gruppdiskussion, en muntlig redovisning i helklass, ett seminarium i halvklass och dessutom tillkommer det eventuellt några uppgifter allt eftersom.. Och det är bara det jag har att göra när det gäller skolan! Utöver det tillkommer nollningen med tre aktiviteter i veckan.. Det vankas Ölympiad, 80-tals bowling, middagar, skattjakt, grillning, efter-plugget-pub, finsittning och sjuhundra femtio krogsvängar! Eller nja, inte sjuhundra femtio.. Men en åtta nio stycken i alla fall? Och sen måste jag ju ha tid med mitt vanliga liv också! Jag måste åka på stan och köpa saker och äta middagar med Jennie och Henrik och se på film med dem hos Björn och Linus, och ringa en miljon telefonsamtal och så vidare och så vidare.. Jag har  i n g e n  aning om hur jag ska hinna med allt? Har försökt synka mina tre olika scheman med varandra men det är helt jävla omöjligt! Jag har mer inplanerat under de här veckorna än vad jag vanligen har på typ ett år? Blir som helt utmattad av blotta tanken på min fullklottrade almanacka! Överlever jag de här tre åren som student kommer jag att bränna mina kalendrar på bål under cermoniella former i hopp om att aldrig, aldrig, a l d r i g, mer behöva planera vardagen i timblock..

Några smärre missöden med tidsplaneringen gör att jag störtar in på skolan prick klockan åtta! Är tomatröd i ansiktet efter en lättare språngmarsch mellan Ålidhem till campus och allt jag kan tänka på är eftersvettningar! De flödar ohejdat fram ur varenda por! Förbannar min stickade kofta och kliver svettblank näst sist in i samlingssalen.. Eftersom alla andra tycks ha varit ute i god tid är majoriteten av platserna på de nedre raderna redan fyllda så jag får slå mig ned på en ledig stol längst bak i rummet istället! Lika bra det förresten! Då slipper folk lyssna min krampaktiga andning! Försöker lägga band på flåsandet men låter likt förbannat som en upphetsad gubbe på heta linjen..

Ungefär kvart över åtta drar introduktionen igång! Det är fakultet hit och kåravgift dit.. Och passerkort och programrepresentanter och gudvetvad till höger och vänster! En aldrig sinande ström av information sköljer över oss ända tills läraren deklarerar att nu är det minsann dags för upprop! Alla elever som står skrivna för kursen kommer att få sitt namn uppläst för att kunna tillkännage sin närvaro.. Det är ungefär 120 personer i rummet! Och jag sitter längst bak i rummet! Läraren befinner sig typ sextio meter ifrån mig? Mitt efternamn börjar visserligen på en bokstav som kommer i slutet av alfabetet men jag börjar förbereda mig mentalt redan när A ropas upp! Panik!

Hur ska jag svara? Ska jag säga: Ja? Eller: Här? Kanske: Japp? Yes? Jawohl? Nah, kanske inte just det.. Eller? Och vilket tonläge ska jag ha? Jag måste nog höja rösten lite? Vi sitter ju faktiskt i en enorm sal.. Tar jag det i vanlig samtalston så kommer det inte höras ända fram? Och då kommer jag typ att framstå som jätteblyg? Men hur mycket ska man ta i? Jag kan ju inte precis skrika? Om jag vrålar ett: JAA! i 180 decibel kommer alla tycka synd om mig för att jag helt uppenbart kommer ifrån en liten gudsförgäten norrländsk by där man a) inte lärt sig föra sig ibland folk? alternativt b) har så långt mellan husen att man måste hojta för att kunna konversera med grannen?

Och hur ska man egentligen göra när man räcker upp handen? Ska man räcka upp hela armen? Så att det syns ända fram till katedern? Eller räcker det om man räcker upp handen? Borde man ha en penna i handen kanske? Ger det intryck av att vara uppmärksam? Eller? Ser det respektlöst ut? När det är dags för bokstaven S är jag så taggad att jag är nästan bekräftar någon annans frånvaro.. Sitter som på nålar och bara väntar på att mitt namn ska ropas ut! Har inte riktigt bestämt mig för hur jag ska svara men det lutar åt en hel arm, ingen penna och ett kraftfullt och välartikulerat: Hääär!

Eller verkar jag för hängiven med ett: Här? Kanske man borde säga: Japp? Lite mer casual så där? Fan! Nu måste jag bestämma mig! Snart är det nog min tur? Jag är så himla fokuserad att jag totalt missar mitt eget namn! När det väl ropas upp för andra gången kastar jag stressat ur mig ett ja, med en halvhöjd arm och en penna.. Känner mig inte riktigt nöjd? Vet inte vilket intryck man förmedlar när man inte tycks vara kapabel att lystra till sitt eget namn? Förmodligen någon form av lätt efterblivenhet? Perfekt! Helt jävla perfekt! Det är exakt den bild som jag vill förmedla av mig själv till mina nya klasskamrater..

Enligt min erfarenhet bör man, vid skolstarter, arbetsintervjuer och andra viktiga möten, drabbas av en påtaglig stress, panik och eventuellt en aning dödsångest? Att börja på universitet för första gången är definitivt en upplevelse som infaller under kategorin viktiga möten och borde således följas av en monstruös mängd av psykisk press men till min stora förvåning har jag inte känt av något! Inte det minsta! De senaste dagarna har jag varit avspänd att man kunnat tro att jag inte hade något annat planerat än ett besök på den lokala Icabutiken? Vilket är minst sagt oroväckande eftersom jag personligen klassar mig som något av en expert när det gäller att hetsa upp sig i onödan..  För jag är då inte den som kan tolka en avsaknad av nervositet på exempelvis mognad och ålder? Absolut inte! Jag är en domedagsprofet av sällan skådat slag och har istället valt att tolka min egen inre frid som lugnet före stormen och jag bara väntar på att vältas omkull utav en orkan av fruktan?

1/ Jag försover mig och vaknar upp någon gång vid lunchtid? Till följd av detta missar jag uppropet? Stryks från programmet? Och eftersom alla utbildningar är fullsatta kommer jag att tvingas söka en kurs i typ korgflätning på Vuxenskolan för att överhuvudtaget få plugga någonting i höst? (Sannolikheten för detta är nästan skrämmande hög eftersom vi ska till Björn och Linus ikväll och förmodligen inte kommer hem förrän efter midnatt?)

2/ Under förutsättning att jag faktiskt klarar av att pallra mig upp när klockan ringer kommer jag mest troligt att gå vilse någonstans på den 30-minuter långa promenaden mellan Ålidhem och campus och hamna gudvetvart?

3/ Skulle jag ändå mot förmodan hitta till skolan finns risken att jag går in i fel sal och finner mig själv omringad av ett gäng ingenjörsstudenter? Med tanke på att Umeå universitet är ungefär lika stort som Schweiz och jag vid upprepade tillfällen under gymnasiet lyckades hamna i fel klassrum, även under mitt tredje år, så skulle jag inte bli förvånad om det visar sig att jag inte bara sätter mig ned i fel sal utan också hamnar i helt fel byggnad?

4/ Visar det sig trots allt att jag vaknar på utsatt tid, navigerar till universitetet utan problem och till och med infinner mig på mitt eget upprop så kommer jag väl istället att gripas av panik? Inse att jag inte alls vill plugga? Eller få akut hemlängtan? Och sedan springa så fort benen bär mig till hållplatserna utanför Universitetssjukhuset för att kasta mig på första bästa buss hem till stan?

Någon gång kring tio i förmiddags gav vi oss ut på vägarna för att ta oss till slutdestinationen Umeå! Världens ände och min nya hemstad! Ankomsten var beräknad till cirka 13.40 och ganska precis 13.40 rullade vi in på parkeringen utanför studentghettot på Ålidhem! Eftersom jag inte får tillgång till min egna lägenhet förrän tidigast den första september kommer jag nämligen att under min första vecka i Västerbotten trängas tillsammans med Jennie och Henrik i Jennies studentrum! Tre personer, åtta resväskor och ett helt möblemang på cirkus tjugo kvadrat! Spacious! Oddsen pekar mot att bara en av oss kommer, som ensam överlevare, att gå oskadd ur rummet vid veckans slut..