BY AFT

Var med Jennie på IKSU för andra gången i mitt liv och eftersom det gick så, eh, bra sist så körde vi dubbla pass idag! Vilken miss alltså! Kvällen inleddes med en timmas Body Combat! (Tänk: Charlies Änglar goes Fight Club ungefär?) Det var sidekick och roundkick och backkick och uppercut och jab och jab och jab.. Och det skulle siktas mot näsan, och hakan, och magen och bröstet och allt detta samtidigt som man studsade från den ena sidan till den andra! Det var fan som att vara med på ett ryskt träningsläger för elitsoldater eller nåt?

De där sextio minuterna övergick rätt snabbt från träning till trauma om man säger så.. Vi var visserligen inte tvungna att sparra mot varandra men efter tjugofem minuter kändes även luften som en rätt tuff motståndare! I slutet av misshandelsworkouten blev vi ombedda av ledaren att lägga oss ned i två minuter! Tanken var väl att dessa två minuter skulle nyttjas till armhävningar och situps? Men jag tog henne på orden och låg istället som en strandad val fram till dess att samtliga deltagare reste på sig och lämnade salen..

Pass nummer två har jag överhuvudtaget inget minne av? Någonstans mellan det att vi lämnade den första lokalen och äntrade den andra tappade jag medvetandet av utmattning.. Det enda jag riktigt kommer ihåg är att en välbyggd tjej i 20-års åldern drar en tillfredsställd suck och säger: – Gud, vad skönt det här var alltså!, efter att vi släppts ut i friheten.. Skönt? Eh, hur exakt menar hon då? Och för vilka? Extrema masochister? Det känns inte helt bra det här? Jag har liksom börjat komma till insikt med att jag betalat 4000 spänn för att bli torterad..

Igår kväll var jag på mitt första träningspass på typ, eh ja, en livstid ungefär? Eftersom anläggningen (IKSU) är stor som halva min hemstad valde jag att gå dit tillsammans med Jennie.. (Om jag gått själv hade risken nämligen varit rätt hög att jag inte lyckats navigera mig fram till salen där träningen skulle hållas?) Och eftersom jag inte kände mig helt pigg insisterade jag på att vi skulle besöka ett pass som gick i ett ganska lugnt tempo.. Vi valde Inner Strength! Inre stryka liksom.. Låter ganska soft? Ungefär som yoga? Eller pilates eller något annat där man typ satsar på lååångsamma rörelser? Trodde att det skulle handla lite mer om att ligga ned och känna kraften inifrån och lite mindre om att bryta ned sig själv en muskelgrupp taget?

När vi kom in i salen blev vi ombedda av ledaren att förse oss med varsin matta (modell: litet sittunderlägg) och varsin pinne (tänk samurajsvärd)! Någonstans där började jag ana oråd? Därefter skulle någon form av uppvärmning utföras? Den bestod i att lyfta samurajpinnen högt över huvudet och typ sitta i luften? I sjuhundrafemtiomiljoner år.. Väldigt zen! Och väldigt väldigt jobbigt! Tre minuter in i passet var jag redo att packa ihop och ge upp! Efter åtta minuter bad jag till högre makter om styrka.. Femton minuter in stönade och flåsade jag så vildsint att man kunnat tro att jag sysslade med att lägga på ljudeffekter i en porrfilm? Och efter tjugo minuter förlorade jag typ medvetandet?

Det var så förbannat traumatiskt att jag redan förträngt vad resten av den 75 minuter långa gruppträningen bestod av? Det enda jag minns var att vi vid något tillfälle skulle svänga med samurajpinnarna från höger till vänster och att detta fick mig att känna mig som en statist i Kill Bill.. Efter igår har jag faktiskt full förståelse till varför folk blir chockade av att höra att jag skaffat gymkort! Jag är uppenbarligen, om inte världens så åtminstone norra Europas, lataste? Orkade inte ens stretcha när det blev dags för det utan låg bara utsträckt på golvet som en klubbad säl och andades tungt! Det värsta är att mitt närminne är så kort att så snart passet var över hade jag redan lyckas glömma hur fysiskt krävande upplevelsen faktiskt var..

I fredags blev jag med gymkort! Drygt 2000 pix fick jag punga ut för att under fyra månader ha möjlighet att, eh, kunna skryta om att jag äger ett gymkort? Man kan argumentera för att jag borde köpt ett helårskort men då kontrar jag bara med att säga att andelen ångest, om jag inte nyttjar kortet till fullo (eller inte alls) inte kommer att vara fullt lika hög som om jag slängt ut pengar på ett heeelt år! Faller de första fyra månaderna väl ut finns möjligheten för att jag nästa gång slår på stort och satsar på ett medlemskap som varar 365 dagar? Sannolikheten för detta är väl inte så väldigt hög? Skulle nog uppskatta den till slim to none?

Uppenbarligen är jag känd för att vara så lat att till och med mina närmsta vänner misstror min förmåga att röra sig frivilligt? När jag skaffatde cykel möttes jag av chockerade kommentarer som: VA? Är det din? På allvar? Skojar du? Menar du att du cyklar? Det var typ en lika stor nyhet som om en lam börjat gå? Efter det är det knappt så att jag vågar berätta för folk att jag har för avsikt att försöka börja med lite träning.. Jag är rädd att den nyheten kommer orsaka hjärtstillestånd och sätta mina bekanta i en så djup chock att det kommer att behövas ett kristeam att hjälpa dem hantera traumat?

Johanna hörde av sig klockan tio igår kväll och frågade; Är du vaken och klar vid elva imorgon? Givetvis är jag vaken vid den tiden på dygnet men klar att gå någonstans? Tveksamt! Speciellt eftersom jag hade planerat att gå på stan och sedan äta födelsedagslunch vilket jag också informerade Johanna om.. Och fick svaret; Kan du träffa mig direkt när du klivit ur sängen? Vid vändplanen? När vaknar du? Direkt när jag klivit ur sängen? Jag frågade om hon skämtade? Det gjorde hon inte.. Däremot kunde hon inte klämma ur sig vad hon hade planerat? Det var hemlighetsstämplat men det var inget behov av komma sminkad.. Eh? Efter lite konfererande fastslogs det i alla fall att det pga. mina åtaganden på förmiddagen skulle bli för tight om tid och aktiviteten schemalades istället till det något diffusa någongång under eftermiddagen..

Ägnade halva morgonen till att spekulera i vad det kunde tänkas vara som vankades senare under dagen? Det skulle kunna vara så att hon ville tillkännage en förlovning? Men varför måste hon prompt tvinga ut mig på morgonen på min födelsedag av alla dagar för att göra det? Skulle hon inte lika gärna kunna ringa och berätta det? Det skulle kunna vara en present? Men vad har hon då köpt som inte går att frakta till min ytterdörr? Ett hus? En ponny? Ett stycke åkermark? Varför skulle hon köpa något sådant? Och vart skulle hon få pengar till det ifrån? Man ger ju inte direkt en villa till någon annan hur som helst.. En överraskningsfest verkade också otänkbart! Vem håller en sådan vid frukostid? Dessutom fyller jag inte ens jämnt.. Kanske en gruppfotografering med alla tjejerna? Men då borde hon väl bett mig sminka mig? Och hon kan väl inte hyrt typ en bungejump eller något? Eller?

Vid tretiden mottog jag ett SMS från henne; Vi möts om 30 minuter på toppen av Tomashällan! Toppen av Tomashällan? Jag skrev och frågade om hon inte var klok? Om hon kanske drev med mig? Fick svaret; Nej! Vi ses om 22 minuter på toppen! Vändplanen ganska nära men Tomashällan är ändå en bit bort.. Blir det ett längre avstånd ju senare det är på dygnet? Kände att det var tur att vi inte skulle ses på kvällen för då hade hon väl bett mig möta henne vid norska gränsen? Var tvungen att kalla in förstärkning när jag skulle bege mig mot berget så ringde Tina som tillsammans med mig försökte klura ut vad det kunde tänkas röra sig om? Hon kan väl inte ha gjort någonslags snitslad orienteringsbana? Jag har noll lokalsinne i skogen.. Om hon släpper ut mig bland granarna där hittar jag aldrig hem?

När jag kommit en bit in i skogen och börjat gå upp för klippfoten säger Tina; Det kanske står någon och gömmer sig i buskarna för att skrämma dig? Blir livrädd! Ser skuggor överallt och får hjärtklappning! Är totalt redo att vända om och gå hem.. Klarar mig helskinnad och kommer upp på toppen med pulsen i etthundraåttio och där sitter Johanna där med på en filt och bjuder på hemgjord paj med fetaost och tomat och serverat tillsammans med sallad och päroncider! Hur mysigt som helst! Den tanken hade, trots att jag gått igenom säkert hundratalet tänkbara scenarion, aldrig slagit mig! Hon sa att det hade stått mellan en picnic eller att låta mig åka rullskidor runt Hallsta! Är ytterst tacksam över att hon inte valde det senare..

Om man tittar riktigt noga på bilden så ser man siluetten av en liten liten röd stuga någonstans där inne i dimman..

Jag och mina jättefräsiga snowboardskor i storlek 41! Innuti skorna gömmer sig ett par fötter i storlek 35/36, och tre par grova tjocksockar..

Helveteshålet!

Våren hade börjat spira i vissa delar av backen! Stefan försökte undersöka (Läs! Stampa sönder?) hålet i jakt på rinnande vatten..

2009-04-07 @ HALLSTABERGET

1/ Hittar min snowboard i garaget! Den låg under gömd en trasig pulka, två gamla cyklar, en kartong med gamla skor, en påse urväxta strumpor och en enorm tavla i förgylld ram.. Konstaterar snabbt: Brädan har helt klart sett bättre dagar! Börjar redan frukta benbrott, armbrott, ryggbrott, inbrott och andra sorters brott (stryker inbrott, det är inte riktigt aktuellt i sammanhanget)..

2/ Anländer till slalombacken! Tittar upp mot berget.. Det är verkligen stort! Och så brant sedan! Och jag som varken har hjälm, armskydd, benskydd eller förstånd.. Får ångest!

3/ Känner att det kanske vore läge att börja eftermiddagen med ett provåk i pyttelilla barnbacken?

4/ Stefan insisterar på att vi ska åka den längst upp i backen!

5/ Är skitnervös! Spänner benen så hårt att de börjar vibrera av ansträngning..

6/ Hasar av liften med geleben, sätter mig för att spänna bindningen och hör till min fasa hur en liten pojke hojtar något om ett hål i backen! ETT HÅL! Blir vit i ansiktet av skräck! Stefan frågar vart helveteshålet är lokaliserat? Den lilla pojken tittar lite på mig och börjar omvärdera sitt eget uttalande.. / Pojken: Eh, alltså, eum, det är ju liksom inte riktigt ett hål utan.. / Therése: HÅL? VART? HÅL? STORT? / Vill hem! Vill hem! Vill hem!

7/ En gång i tiden så var stålkanterna på min bräda så vassa att varje sväng kändes som att skära i smält smör med en japansk kockkniv! Åtta år av försumelse har fått kanterna att rosta en aning.. Det är nästan omöjligt att svänga? Det känns som att klippa i kraftig denim med en slö pappersax..

8/ Bromsar mig ned för monsterbranten, är livrädd, tänker på gips och sjukhus och rehabilitering.. Börjar nästan gråta en skvätt..

10/ Försöker mig på en snitsig sväng när backen börjar flacka, faller lite snitsigt på näsan, svär i långa haranger, provar igen, faller lite mindre snitsigt på knäna, svär i långa haranger o.s.v.

11/ Ägnar en timme åt att på olika sätt försöka bromsa mig ned för backarna..

12/ Lyckas riktigt bra på några mindre branta partier! Känner mig helnöjd! Vilken daredevil jag är alltså! Det är nästan så att jag funderar på att åka i lite högre hastighet än en kilometer i timmen..

13/ Stefan lurar ut mig i någon slags offpist backe i något suspekt skogsparti..

14/ Offpistsatan är fylld av små uppsjutande grenar? Miniträd? Spjut från småfolket som bor under snömassorna? Ser döden i varenda en av de små vassa jävlarna! Försöker ploga mig ned.. Faller på näsan!

15/ Åker hem! Har kramp i båda låren efter att ha stått med böjda ben i två timmar.. Kommer förmodligen inte kunna stå upprätt imorgon? Kommer eventuellt vakna upp med enorma benmuskler? Kommer definitivt totalt glömma bort dagens misslyckande och återigen börja inbilla mig att jag är precis lika bra på att åka nu som jag var för typ åtta år sedan när jag ägnade hela vintrarna åt att susa fram i 180.. Kommer sedan börja skryta om mina numera icke existerande skills tills någon utmanar mig? Kommer därefter återuppleva punkt 1 – 15!

2009-04-07 @ HALLSTABERGET