BY AFT

När man är inne på sin femte semester vecka och hitills upplevt typ tre soldagar så förväntar man sig inte vackert väder! Man förutsätter liksom att regn kommer falla från himlen från att man slår upp ögonen på morgonen tills det att man slår igen de på kvällen.. I och med att man räknar med en låg temperatur och mer eller mindre nederbörd klär man sig också därefter i långbyxor och tjocktröja och kompletterar detta med en enorm handväska innehållandes komplett regnställ och paraply just in case! Vad man absolut inte väntar sig är att sommarvärmen ska skruvas upp på full effekt just den dagen när man, iklädd en outfit vars temperatur motsvarar typ en bävernylonoverall, i vild panik befinner sig tolv mil ifrån hemmet (och ombyte) på jakt efter presenter till inte mindre än fyra olika födelsedagsbarn.. När jag vaknade imorse var det knappt åtta plusgrader och en dimma tjockt som ett duntäcke? Kring lunchtid när jag dök in i kommersen stod termometern på tjugofem plus och alla vandrade omkring i hotpants och linne utom jag då som vankade av och an i jeans, skinnjacka och stickad tröja..

Var: Provhytt på MQ i Sundsvall
När: Mitt i jakten efter randiga tröjor..
Varför: Är i Sundsvall och shoppar med Johanna!

” Nu går Bamse hem,
Nu går Bamse hem,
Hejdå (Klapp x 2) Hejdå,
Nu går Bamse heeem.. ”

– Bamseklubbens Hejdå-Sång

På hotell Nausicaa Beach träffade jag världens starkaste/snällaste/sötaste björn! (Att jag trots detta extraordinära möte ser lite trumpen ut beror på att jag alldeles innan fotot togs utfört en ofrivillig striptease för hotellets gäster!) Om man inte har vägarna förbi Nausicaa så har man även möjlighet att träffa om att Bamse och hans vänner på Althea Beach i andra änden av Fig Tree Bay!

Jättesmå (och söta) halvt genomskinliga ödlor sprang upp och ned längs väggarna på Guidehuset och tittade på en med sina pepparkornsögon, tråkigt nog var de dessvärre något fotoskygga så bättre bild än så här lyckades jag inte få till..

En morgon hittade vi en skadad fågel på balkongen, ingen av oss var dock tillräckligt macho för att slå ihjäl den, vi hoppades liksom att den skulle självdö därute på kaklet..

En av Cyperns många hemlösa katter, denna fotograferades i en park när vi var på snabbvisit i Ayia Napa, men problemet verkade vara detsamma överallt, i Fig Tree Bay fanns det en gräsplätt nere i byn där katterna samlades på kvällarna för att typ, äta rester, jama, och, hm, se till att öka populationen?

Kort efter att den skadade fågeln dök upp på balkongen fick vi även besök av denna blanksvarta skalbagge som hasade runt på golvet i hopp om att ta sig in i lägenheten..

Efter drygt ett och ett halvt dygn av lidande (under vilket vi försökt dämpa vårt dåliga samvete genom att lägga ut mat och vatten) makade sig den skadade fågeln mot stuprörets mynning.. Eventuellt för att ta sitt liv genom att kasta sig ut från balkongen? Åsikterna går i sär om vad som egentligen hände men kort efter att bilden togs var balkongen tom och fågeln spårlöst försvunnen!

Cyperns ondsintaste och mest beräknande gräshoppa!

Borsett från Bamse och hans vänner så var detta det klart sötaste djuret på ön! En liten bläckfisk i sina bästa år som jag mötte en morgon vid Green Bay! Den ser lite barsk ut på bilden men jag är övertygad om att den var på gott humör när vi träffades!

Ett stycke kadaver! Vet inte vad det var för slags djur men skalet påminde till utseendet om en rutten banans? Så där lite brunsvart och mosigt.. Det syns inte särskilt bra på bilden men denna avlidna sju centimeters insekt håller på att bli uppäten och bortförd av militanta myror!

Ett gäng sniglar som krupit ihop på husväggen..

Och avslutningsvis en bild på Vargen (som mötte mig vid transferbussen på ankomstdagen för att hälsa mig välkommen till Cypern) tillsammans med Johanna!

En gigantisk gräshoppa har slagit sig ned på förstukvisten. Den är som ett exempel på naturens nyck eller (hu hemska tanke) en del av småkryps evolutionen, och mäter minst tio centimeter mellan ögonen? Nej, fullt så illa är det inte.. Men den mäter säkert tolv centimeter från huvud till svans? Eller, hm, bakdel? Stjärt?

I vilket fall som helst känner jag en plikt att föreviga denna monstruösa skapelse för eftervärlden! Det kan ju vara så att det aldrig någonsin skådats en större gräshoppa på Cypern? Eller i Europa? I världen? Det kan eventuellt röra sig om en ny ras? Som tillkommit genom en mutation i, hm, den sjuttiofjärde kromosomparet? Eventuellt kommer jag bli tackad av Carl von Linnés efterträdare? Och som tack för denna revolutionerande upptäckt kommer man sen döpa den nya arten efter mig?

Böjer mig ned för att fotografera jätteinsekten. Önskar att jag hade en systemkamera med något flashigt objektiv. Försöker hitta den vinkel som framhäver det gröna monstrets naturliga storlek. Jag vill absolut inte att den ska se ut att vara mindre än vad den verkligen är.  Vill att den ska se exakt lika skräckinjagande som jag upplever den.

Blixten brinner av gång på gång i det trekantiga ansiktet. Ljuset verkar irritera den och den viftar ilsket med sina långa huvudspröt. Det ser ut som om den vinkar. Vinkivink, säger jag och vinkar åt den. Sedan skrattar jag rått. Knirp säger gräshoppan och tittar ondsint på mig med sina snorgröna ögon. Knirp på dig din fuling!, säger jag. Och så sträcker jag fram kameran för att fotografera fanskapet en gång till. När blixten fyras av för typ femte gången lyfter den båda frambenen och liksom krafsar i luften framför sig medan den möter min blick och håller den kvar.

Vinkivink hånar jag och lägger ned kameran i fodralet. Då tar monstergräshoppan sats och kastar sig vildsint mot mig. Den griper tag med sina tunna gröna stickor till ben i klänningsfållen och vägrar släppa taget. Jag grips av panik och börjar hoppa upp och ned i hopp om att fanskapet ska tappa greppet och ramla ned. Men icke. Gräshoppan glor hånfullt på mig innan den med ett upphetsat knirpljud klätterkastar sig (som typ Spindelmannen) uppåt för att landa i urringningen.

Då gallskriker jag. Högt. Det är nästan så att jag kan se hur Troodosbergen nästan rämnar någonstans i horisonten. Studsar fram över balkongen i desperata försök att skaka ned insektssatan på stengolvet. Ser ut (och låter) lite som om jag går på glödande kol. Vågar inte peta bort den. Då biter den väl mig i fingret med sin illgröna knipmun? (Inte för att jag vet om gräshoppor har knipmunnar? Men det känns som om det inte är helt omöjligt att det här mutantmonstret har det?) Är så äcklad att jag nästan börjar gråta.

Och efter något som ungefär kan tänkas motsvara cirka femton meters skuttande över pyrande grillkol, så släpper jätteinsekten taget och hoppar belåtet ned bron och parkerar sig på det nästhögsta trappsteget. Sedan sitter den jäveln där. Hela kvällen. Och knirpar tillfredsställt. Varje gång jag passerar.